tankarstugan.blogg.se

Mitt fackförbund Arbetsterapeuterna har tagit fram ett dokument som heter "Livsboken". Jag har ännu inte under mitt eget arbetsliv delgett denna till någon av mina patienter men däremot till chefer som har tyckt att den varit bra. Det tycker jag också. Så varför inte använda den till mig själv? Det är ett sätt att tala om för sina anhöriga/nära och kära hur man vill ha det närman själv inte kan förmedla det eller styra över sin vardag. 

Det kan ex vara hur man kommunicerar, min familj, mina husdjur, viktiga roller som jag har eller haft, har jag någon livsåskådning, det här gör mig glad, det här gör mig rädd och/eller orolig, för att lugna mig när jag är orolig kan ni...., viktíga händelser i mitt liv, jag lyssnar gärna på...., 

Frågorna och tankarna är många många fler. Men det känns inte så väldigt betungande att fylla i även om jag inte fyllt i alla då jag inte tycker allt är relevant. 

Däremot är Vita Arkivet något som tär ända in i själen. Mer formellt och mer dirrekt på. Väldigt jobbigt faktiskt. Jag och Klas har tittat på den tillsammans och blivit så berörda att vi varit tvungna att ta paus från den och sagt att vi tar den någon annan gång. Men den där gången kommer ju någon gång. Kommer den inte så får mina nära och kära se till att den fylls i, vilket ju förstås inte är något måste. Det känns jobbigt att bara tänka på vita arkivet.

 

Igår gick jag igenom mina bilder på min mobil. De flesta bilderna bestod av naturbilder: lingonplock, hjortronplock, bilder på barnen så klart, löparbilder, semesterbilder, "Simon"-bilder,sen så klart mycket bilder från vår fantastiska resa som vi gjorde när jag fyllde 50 - resan till LA, Nya Zeeland och för att sedan sluta på Aitutaki; en av de fantastiska öarna som ligger på Cook Island (Söderhavet) där vi också var på bröllopsresa 2002. För övrigt en alldeles fantastisk resa. Den här gången förnyade vi också våra bröllopaslöften på nyårsafton 2018. Det var helt magiskt. 

Jag hittade av en slump även 3 vackra dikter som jag tror jag ska välja mellan i min dödsannons. Klas ska också få läsa dem så han får vara med och besluta över om det är någon av dem som jag vill använda. Visst, det hela är helt absurt. 

 

Idag måndag så är det också provtagningsdag. De senaste gångerna har jag behövt trombocyter, dvs påfyllnad av blodplättar i syfte att blodet ska koagulera sig. Ligger man lågt i trombocyter är det väldigt lätta att få blåmärken, vilket jag redan är full av. Inte ett blåmärke som syns lite grann utan det kan vara stora områden som täcker huden. 

Sjuksköterskan Vanessa var här och tog 3 rör blod och jag hade även besök är min ansvarige läkare på ASIH; Pia. Det finns flera Pia-doktorer men det här var "min" som var här idag. Vi kom återigen att prata om hjälpmedel såsom vårdsäng. Vi har inte beslutat något om det men vet att det kommer. Den kommer att få stå i vardagsrummet faktiskt. Med lite ommöblering och justering av de andra möblerna. Men när jag inte längre orkar gå i trapporna upp till övervåningen där vår gemensamma dubbelsäng står då finns ingen återvändo. Det jag eller ingen annan vet är när det här kommer att hända men att ta ett beslut är oerhört svårt. 

Det jag själv tagit beslut om är att jag behöver en toalettförhöjning på toaletten på övervåningen då jag har lite svårt att resa på mig från toalettstolen utan att ta "fart". Imorgon kommer en arbetsterapeut och installerar den och jag vill också diskutera säng och även madrass som ska vara behandlande mot trycksår. Det som också känns helt galet är att jag ska vara på andra sidan min egen yrkesroll. Jag har jobbat på ASIH och nu är jag själv patient. 

Tänk bara om jag varit frisk och fått börja arbeta på ,vad jag nu förstått, en fantastisk arbetsplats: Ersta Sjukhus.