Hemma igen
Ur hematologens utskrivningsanteckning:
"Du har vårdats inneliggande på avd M71-73 med föregående vård på MIMA efter att ha inkommit till akutmottagningen med svår infektion (läs blodförgiftning) 30/8.Med justerad antibiotikakombination har du snabbt förbättrats med feberfrihet och sjunkande inflammatoriska parametrar. Du har kvarstannat på avdelningen under försatt minskande syrgasbehov aóch urvätskning. Du är nu redo att återvända hem med fortsatt behandling, uppföljning och vård av ASIH."
Igår fick jag komma hem igen efter att varit inlagd på dels MIMA (Medicinsk Intensivvårds avdelning) och på Hemtologen. Vistelsen den här gången var inte så lång med tanke på hur allvarligt läget var när jag åkte in med blåljus den 30 augusti.
ASIH skrev in mig igår och det har blivit lite utbyte av mediciner. Intravenös antibiotika får jag nu 3 ggr/dag som tidigare men den här gången fram till imorgon för att sedan övergå till tablettform.
Som vanligt var det väldigt skönt att komma hem. Nytt är ju att jag nu fått syrgas. Jag åkte hem från sjukhuset igår och var inte helt syrgasfri utan hade 2 l även om jag stundtals har kunnat sitta utan den. Så är det ju hemma också. Jag kommer nog att varva så hemma också. När jag sitter i min "virk-fåtölj" har jag fläkt som går och det är väldigt skönt att få andas utan att känna att det är jobbigt.
Idag torsdag 5 september har jag haft veckobesök. Ny dosett med mediciner, omläggning av min CVK och blodprover är tagna. Efterhand kom även läkaren från ASIH för uppföljning efter min vistelse på sjukhuset. Det var ett jobbigt samtal. Det blev liksom svart på vitt att jag kommer att bli sämre och till slut vara sängliggande även om jag är medveten om det. Jag har tidigare pratat med arbetsterapeuten Jessica på ASIH om just vårdsäng. Då jag själv är arbetsterapeut är det svårt att ta till sig allt som jag egentligen redan vet. Ska jag vara sängliggande? Ska jag ligga där och inte kunna ta mig upp ur den självständigt, är det någon annan som kommer att sköta min omvårdnad, kommer jag att mestadels ligga och sova? Att planera för var sängen ska stå, att se mina nära runt omkring min säng och gråta, kommer jag ens att märka det? Att ha en smärtpump och låta andra trycka in smärtstillande när dom ser att jag har ont? Doktor Pia pratade också om att kontakta biståndshandläggare för att få ett trygghetslarm. Alla dom här tankarna och funderingarna måste jag och Klas och kanske även barnen prata igenom men det känns hur jobbigt som helst. Att planera innan så att det är förberett hemma.
Vita arkivet har inte jag och Klas öppnat sen sist. Det känns också som ett ytterst jobbigt moment. Att planera sin egen begravning är ju inte något som man tänker på varje dag.
Livet är skört.
