Älskade barndomsvän
Jag börjar med förra veckan då jag hade mitt veckobesök från ASIH. Sedvanlig omläggning av min CVK och sen blodprover för att se om jag behövde påfyllning av något. Döm om min förvåning när jag tittade i min journal några timmar senare. Mitt CRP (infektionsvärde) låg på 4 (!) - så lågt vet jag inte när jag har legat, trombocyterna på 13 (gränsvärde 10) och hb (blodvärde) på 83 med ett gränsvärde på 80. Att man kan bli glad för så lite. I helgen har jag märkt att jag fått blåmärken på ställen där jag inte ens varit medveten om att jag stött emot. Jag gissar att jag behöver påfyllning imorgon efter att dom kommit och tagit prover.
Min barndomsvän Gunilla har varit här i helgen. Vi kommer ju båda från Skaulo och har vuxit upp tillsammans. Så där som det kan vara med "gamla" vänner. Man ses inte på ett tag och när man väl träffas så vore det som igår. Hon kom i fredags förmiddag efter att Klas hämtat henne på Arlanda. Sen har det varit babbel hela helgen även om jag inte riktigt mäktar med att berätta långa historier. Vi hade planerat att göra hemmagjord pizza vilket brukar bli lyckat. Det blev det den här gången också. Baka på baksten är det bästa man kan göra och ha en pizzadeg som jäst i 8 timmar. Enkelt!
På lördag pratade om att vi skulle ta en tur med bilen. För att komma ut från huset. Vi styrde in mot stan och tänkte att vi tar en tur in till stan. Vi hamnade ute på Djurgårde. Jag har inte så mycket ork i mina ben utan dom känns som spagetti emellanåt. Vi parkerade i alla fall och tog oss en liten kort promenad. Inte utan paus. Fort går det inte. Tur det fanns en bänk där jag kunde vila och sitta i skuggan. Sen åter in i bilen och åka vidare. Orken är det inte så mycket med.
Middagen hade ju Klas planerat förstås. Gunilla blev sugen på en smulpaj med äpplen så det fixade hon! Här får gästerna ställa upp med både matlagning, dukning och diskning. Tro inte att jag tvingar någon men jag orkar helt enkelt inte.
När klockan började närma sig 21.30 så kände jag mig så oerhört trött. Ögonlocken var tunga och jag såg att Klas tittade på mig och förstod. Dags för kvällstabletterna och göra sig i ordning för natten.
Syrgaskoncentratorn, syrgasmasken, fläkten på och gärna ett fönster eller altandörren öppen. Jag lade mitt huvud tungt på kudden och fixade och donade med både täcke och "sovkudde". Sömntåget vägrade att infinna sig och jag kände ju att jag var trött men jag kunde helt enkelt inte somna. Helt omöjligt! När klockan var typ 01.30 gick jag till nedervåningen. Klas var fortfarande vaken och höll på plocka undan i köket efter maten. Han skulle precis gå och lägga sig. Jag följde med upp på mina små myrsteg i trappan. Med förhoppning om att jag skulle kunna somna. Men tji fick jag. Efter ett tag gick jag ner igen och tog upp en av mina virkprojekt och började virka. Tror det tog en halvtimme så kände jag att NU kanske det funkar att somna. Klockan hade då blivit 03.30. Jag SOMNADE!! Klas väckte mig vid eftersom Gunilla skulle bli skjutsad till sitt flyg.
Man kan ju fundera varför det är så här?! Det är väldigt jobbigt. Dessutom sover jag ju inget på dagen heller. Jag kan slumra men jag faller inte i sömn. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Sen har jag andra funderingar. Det är något helt annat. Nämligen min begravning. Jag och Gunilla pratade lite om musik som kan sjungas av solist i kyrkan och då vill jag ju att det ska vara en sång/visa som tilltalar mig. Så hon kom med lite förslag och vi lyssnade. Hur jobbigt som helst. Jag vill inte dö.
För mig har det varit en rätt intensiv helg då det känns som att min hjärna har begränsad kapacitet till att vara social. Men det är så mysigt när "de mina" kommer och hälsar på mig.
