Snart hemgång!
Jag ringer på larmet på natten när jag behöver gå på toa. Jag känner mig osäker annars eftersom jag tar starka sömntabletter. De senaste nätterna har jag haft myrkrypningar i benen och har haft väldigt svårt att komma till ro. Till min undsättning har
den raraste och gulligaste sjuksköterskan Hilma frågat om jag vill komma upp och promenera med rollatorn i korridoren vilket jag inte har tackat nej till. Det har faktiskt hjälpt. När jag kommit tillbaka till sängen har jag somnat. Tack å lov. Det är
jobbigt att vara vaken som jag var härom natten då jag inte kom till ro förrän vid 02.
I natt blev det nog lite smått panik. Har lite svårt att komma ihåg vad som egentligen hände. Jag ringde nog men det hela blev för sent så jag kissade helt enkelt på mig. Kom i alla fall till toalettstolen. Personalen fick städa efter mig :-(
När jag sedan skulle resa på mig så måste det ha varit halt på golvet så jag segnade långsamt ner på golvet. Inga skador men ytterligare ett fall och ännu fler blåmärken.
Det som var positivt var att jag kunde sova hela natten utan syrgas.
När min syster och Klas var här tidigare på eftermiddagen så testade jag att förflytta mig utan rollator med en hjälpande hand. Det gick bra men jag är livrädd. Hemma har vi lite trösklar och jag är rädd att jag ska falla. En rollator får bli ett måste
på nedervåningen.
Idag har jag mestadels varit ute syrgas även om andningen känns ansträngd.
Har träffat läkarna idag. Mina infektionsvärden går ner, mina vita blodkroppar sköter sig. Jag ska nu ytterligare byta cytostatika eftersom dom 2 senaste kurerna helt enkelt gjort mig dålig. Så nu kommer det förmodligen bli i tablettform. Både vad gäller
cytostatikan och den intravenösa antibiotikan som jag fått 3 ggr/dag. Kortisonet dras ner på till hälften. Så visst går det framåt även om jag själv tycker att det går i snigelfart. Men hemlängtan är stor och antagligen får jag komma hem typ onsdag/torsdag.
Med skräckblandad förtjusning.
