Helgen 20-21 juli
Vi hade beslutat att vi skulle åka till landet på Gummarö på lördag över dagen. Sista dosen antibiotika intravenöst fick jag på morgonen ( nu bara i tablettform). Ingen tid att passa med andra ord. Magnus var där ute med sina barn och all mat
var redan förberedd. Korv med bröd till barnen och sill och färskpotatis till lunch. Sen hade Klas fixat till middagenmed sina urgoda revbensspjäll. Jag var mest ett bihang. Fördelen är att det finns a/c i stugan OCH att det är svalare på Gummarö. Tack
för det!
Det var inte med viss oro som jag tänkte på det där med båten. Vi skulle ta en typ sightseeing tur i Norrtäljeviken. Ja jättehärligt! Men hur in i bomben ska jag komma i/ur båten. Så klart skulle jag inte kunna fixa det själv. Bara ta sig ner till båten
var ansträngande med min flås andning. Men med många pauser så ……
Det gick faktiskt hyfsat ner i båten med väldigt mycket oro. Skönt var det att komma ut på havet.
Vi var väl ute ca 45-50 min med vinden i håret och luft i lungorna. På returen kom oron igen om hur jag ska ta mig UR båten eftersom jag är så bensvag. Två stora steg som jag skulle mäkta med att klara med mina svaga och kraftlösa ben. Leo stod bakom
mig och fick lov att putta på mammas taniga rumpa. Det gick men ångesten slog till och jag fick till några avgrundsvrål.
Åter till stugan med ett kort stopp vid badplatsen. Skönt att vila. Efter middagen bestämde vi oss för att börja bege oss hemåt. Jag var trött vilket nästan numera är mitt allmäntillstånd. Vi var hemma strax efter 22 och det var till att ta alla mina
mediciner inkl lugnande och sedan oxå sömntablett. Jag somnade i ett nafs.
Skulle unna mig en sovmorgon men det var stört omöjligt. Vaknade i vanlig tid och åt min frukost i vanlig ordning. Söndag. Vi hade bestämt att min syster Monica, Pelle (exet) och sedan också Louise skulle komma och vi skulle fira hennes födelsedag här
hemma hos oss. Vi satt ute på altanen och det var asvarmt. Vinden lyste med sin frånvaro och jag fick lov att sitta med fläkten bredvid mig för att få lite luft. Vi hade jättetrevligt. Pratade mycket. Men allt har ett pris och för mig är det tröttheten.
Jag njuter av sällskapet så klart. Somnade som en klubbad.
Vaknade i vanlig ordning och så klart i vanlig tid. Dagarna är inrutade och ser likadana ut. Är det så här det är att invänta på att jag ska bli sämre? Ambitioner har jag som inte blir något av. Gode Gud ge mig ett liv värt att leva ….
