Skit!
Jag trivs inte på jobbet. Det är det väl ingen som missat. Jag känner mig väldigt åsidosatt och ingen bryr sig. Jag känner mig väldigt ensam.
I fredags kom jag till jobbet. Mådde inte bra. Fredagsfrukost. Men jag var inte på humör. Ingen pratar med mig, ljudvolymen är hög, ingen märker att jag är där. Nääääää, det är för att alla sjukgymnaster och arbetsterapeuter jobbar på geriatriken och det är bara jag som jobbar på den palliativa avdelningen. Jag har inte ens någon sjukgymnast kollega. Jag har ingen att bolla idéer med. Ingen att prata med.
Jag gjorde mig en macka och tog mitt kaffe. Ingen märkte att jag gick iväg.
Jag gick tillbaka till kontoret och gråten var nära. Jag började läsa igen på patienterna. Avdelningen är full men jag har inte några insatser med någon. Det jag såg och läste att min arbetsterapeutkollega Sandra som jobbar på ASIH hade förskrivit ett hjälpmedel till en av patienterna som är inskriven på ASIH men som tillfälligt är på avdelningen. Hon har inte pratat med mig eller kommunicerat med mig om att förskriva något hjälpmedel för patienten. Jag kände mig så förnedrad. Så dålig. Att jag missat något. Jag bestämde mig. Jag skickade ett mail till cheferna på avdelningen att jag inte mådde bra. Att det förmodligen var någon "förkylning" på gång. Jag stängde ner datorn. La bort mina saker på skrivbordet. Gick och bytte om. Sen kom jag på att jag lämnat min matlåda i köket. Jag måste ju hämta den.
Jag bytte om. Gick fullt påklädd med mina ytterkläder och hämtade min matlåda. Ingen märker att jag kommer in. Ingen märker att jag går ut. Ingen kommer efter mig. Tårarna rinner. Jag känner mig kränkt. Kränkt och förnedrad. Mobbad.
Jag nästan springer ut till bilen och medan jag kör hem ser jag nästan ingenting för alla tårar. Jag vill inte återvända till jobbet.
Klas blir förvånad när jag kommer hem. Jag förklarar att jag mår dåligt.
Så klart vet jag att jag måste göra något åt saken.
I lördags åkte Klas på tjänsteresa till Kina och blir borta 1 vecka. Jag hade som plan att vara hemma från jobbet hela veckan. I söndags gick jag på promenad för att rensa huvudet. Det var då jag kom på det. Jag ska mail min chef och berätta att vi måste göra något åt min arbetssituation. Jag kan inte ha det så här längre.
Om inte något händer så behöver jag söka nytt jobb. Det blev ett långt mail. Jag messade henne en stund senare och skrev att jag inte kommer till jobbet på måndag och bad henne läsa sin jobb mail där jag skrev att jag ville få till ett akut-möte på tisdag. Hon svarade på mailet och att hon inte skulle vara på jobbet varken på måndag eller tisdag men att hon skulle försöka få till ett möte på onsdag. Jag bestämde mig då för att inte gå till jobbet på tisdag heller.
Det sk "förtäckta" hotet att jag skulle söka nytt jobb är ju redan aktuellt då jag letar med ljus och lykta efter annat jobb. Men hela den här situationen har gjort att jag inte litar på min egen kompetens, jag tror att jag är dålig, att jag inte klarar något...Bara det gör mig jätteledsen. Jag älskar ju mitt jobb!
Efter allt detta så mår jag lite bättre men långt ifrån bra. Min chef är inte handlingskraftig och jag gissar att hon kommer att lägga allt detta i fatet på mig. Att jag ska komma på vad jag ska göra.
Nä, nu ska jag in på Platsbanken och leta nytt jobb....
