Smärtsamt men mycket värdefullt möte
Egentligen skulle jag har bloggat för några dagar sedan men det blev inte så pga att jag fick ett otroligt tryck över bröstet som varade ca 30 minuter. Det har hänt förut och är väldigt oros och ångestframkallande. Jag ringde ASIH och blev ombedd att ta en lugnnde Oxascand. Dock hade jag tagit en redan vid 14-tiden och nu var klockan lite över 18. Men fick ok att ta en tablett ändå.
För drygt 1 vecka sedan fick jag ett meddelande av en gammal fin barndomsvän - Desirée. Vi har av olika anledningar inte haft kontakt på flera år. Hon hade fått besked om min allvarliga diagnos/sjukdom av en annan barndomsvän - Gunilla. Så klart blivit helt bedrövad. Jag lämnade adressen till min blogg med ett litet meddelande att jag förstår om hon avstår att läsa den då hon haft en bror som gått bort i cancer för 30 år sedan. Oavsett om det gått få eller många år finns ju alltid smärtan där. Dem vi förlorat finns alltid i våra tankar. Dock läste Dessi min blogg säkerligen gav svar på många frågor. Jag är ju ganska naken och avklädd i min blogg. Med andra ord - ärlig.
Det visade sig att dom just i helgen befinner sig i Stockholm. Hos sin syster Annelis och Eiriks lägenhet inne i stan för vidare färd till Verbier på ett bröllop i dagarna tre för systerdottern och den blivande maken. Hon ville väldigt gärna träffa mig på ett eller annat sätt.
Jag och Klas har ju tagit korta alternativt lite längre bilturer så vi hade pratat om att ta en liten tur med bilen idag - men var? Då tänkte jag att vi kunde åka in till stan och träffa henne och Tomas. Jag måste medge att jag kände mig nervös. Vi har inte träffats på väldigt länge och mina ögon fylldes med tårar så fort jag tänkte på Dessi. En gata in från Strandvägen och vi var framme. Näsduken åkte fram och innan jag klivit ur bilen var den redan genomvåt. Klas parkerade och jag tog mina stapplande steg fram till porten.
Sen kom hon ner tillsammans med Tomas. Jag hade sagt inga kramar men vem kan låta bli..... Vi grät båda 2. Högt och ljudligt. Tusen tankar genom hvuudet. Säkert för min vän också. En finaste liten bukett med underbart doftande lavendel hade hon i famnen. Vi blev inbjudna in till lägenheten. Den var tom då Annelis och Eirik redan rest iväg till Verbier för förberedelser. Vi följde med upp och jag och Dessi kunde sätta oss på en sval och lite fläktande balkong. Det var jättefint att sitta där. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, Många tårar däremellan, tankar och funderingar. Allvarliga saker men också det som pågår utanför min egen sjukdomsbubbla.
Det här var samttidigt ett mycket fint möte men också väldigt smärtsamt. Vi saknade inte samtalsämnen direkt.
Det är alltid jobbigt att ta farväl. Framför allt av en kär gammal barndomsvän. Jag var dagbarn hos familjen då jag var liten. Jag blev kallad Batterella för Gabriellla var ju helt störtomöjligt att säga. Så krångligt :-).
Vi stod på gatan och pratade en stund. Fler tårar av känslor. Ses vi igen?
Älskade fina Desirée. Jjag är så tacksam att vi träffades idag. Jag älskar dig...
