80% och ett nytt problem
Det är andra veckan på min ordinarie arbetstid som är 80%. Jag har varit sjukt trött men ändå försökt att vara lite aktiv för att inte såsa till i soffan. Men vissa dagar har jag fått vila en stund efter att jag kommit hem. Det har hjälpt mig att vara vaken under kvällen. Jag har lagt mig tidigare och vissa kvällar somnat redan vid halv tio.
Att få ordning på mitt arbetsliv har gått bra, upplever jag. Jag har tagit mina pauser som jag ska. Men jag tar inte längre min glo-tid som jag gjorde förut. Vissa dagar är det ganska lugnt och andra dagar kan det vara mer att göra men jag försöker att "portionera" ut mitt jobb jämnt fördelat så jag inte har väldigt mycket en dag och sen nästa väldigt lite. På sätt får jag till ett jämnare flöde. Sen jobbar jag ju på en avdelning som inte har samma arbetssätt eller samma typ av patienter som en geriatrisk avdelning.
Jag har också fått ett bra flöde i min träning som jag inte vill ge upp. Men som jag sagt förut så har jag nu slutat med mina "höja-pulsen-pass". Numera är det Core, Hatha Yoga (som kan vara nog så krävande men på ett skönt sätt) och Body Balance. Däremellan har jag min löpning. Det kan tyckas låta mycket men jag tänker att i och med att passen på gymmet är så pass lugna så kan jag kosta på mig min älskade löpning som jag för allt i världen inte vill ge upp.
I juli kommer jag att få en ny chef. Detta har varit på G länge. Idag hade vi möte: jag, Charlotte och min nya chef Kia, som ju är enhetschef på avdelning 22. "Min" avdelning. Jag tror att det kommer att fungera bra. Den enda farhågan jag egentligen har är att jag inte kommer att ha tillgång till någon sjukgymnast som ju ska finnas till hands på 20%. Det finns liksom "ingen" som vill. Idag fick jag lite fina ord av Kia och det är att dom är så himla nöjd med att jag nu är tillbaka och att dom är glada att jag finns på avdelningen. Det värmer gott i hjärtat. Jag fortsätter med att ha mina samtal med Charlotte varje torsdag, som en refklektion över hur veckan varit, vad som varit positivt/negativt, vilken stöttning jag behöver (om jag behöver någon) osv. Å andra sidan är det ganska lätt att hjärnan kickar igång och får för sig en massa saker som jag ska göra. Jag kan bli ganska engagerad i något för att sedan komma på att jag arbetat med en och samma sak länge. Men jag vill vara hjälpsam och vara en hjälp för patienterna som många gånger inte har så lång tid kvar i livet.
Apropå det. Imorgon ska jag på PKC dagen som arrangeras 1g/år. Det är Palliativt KunskapsCenter som står bakom denna dag med massor av nyttiga föreläsningar. Varje år är det ett tema och årets tema är "Symtomlindring - en palliativ hörnsten". Det är korta föreläsningar under hela dagen. Förmiddagen är föreläsningar för alla sen är det parallella där man själv kan välja vad man vill gå och lyssna på. Dom är ca 40 min. Jag kommer nog vara ganska trött i slutet av dagen men det är många intressanta ämnen som jag tycker rör mitt arbete också så det ska bli intressant. Så imorgon ska jag ta mit till Munchenbryggeriet på Söder. Att ta sig till olika platser där jag inte varit förut alternativt inte besökt på länge gör mig väldigt nervös och orolig. Jag googlar och letar efter bra kartor som kan visa mig vägen. Ibland förstår jag inte. Ibland går jag fel. De gånger jag går fel gör mig oerhört frustrerad. Det kan tyckas som att det inte gör något men för mig är det verkligen ett problem. Dels att jag nästan blir besatt av att kunna hitta på en gång och bli supernöjd med det, dels att jag är orolig för att inte hitta och då få i det närmaste panik.
Så klart kollade jag idag om jag kunde ha sällskap med någon av de andra som ska dit men alla kommer på egen hand och åker inte alls den väg jag åker. Så det är bara för Fru Hedberg att hitta själv.
Förra veckan var det AW och jag hade ju förstås googlat på var restaurangen låg. Ändå blev jag osäker när jag klev av tunnelbanan vid Slussen, gick upp rätt uppgång och sedan ... ska jag vänster eller höger? Jag hittade ju på en gång. Men det hade lika gärna kunna gå åt h-vete. Detta är väldigt jobbigt. Hur jobbar man bort ett sånt här beteende? Jag har ju ändå bott i Stockholm sedan 1993.
Vi får se hur det går imorgon...
