25%
Nu har jag avverkat 2 dagar på jobbet. Igår var inte min chef på plats men jag hade fått rådet att bara känna in kontoret, kontoret, köket, kanske hälsa på några kollegor. Carina var där. När Helene och Cecilia hade åkt iväg på hembesök så var det bara jag och Carina kvar. Jag gick igenom min mail, läste på intranätet. Sen ville jag faktiskt gå in på avdelningens patienter. Så jag gjorde det och började läsa och anteckna lite. Diagnos....mående...förflyttning....matintag....sömn....hmmmm, kanske den här patienten behöver mobiliseras....Carina var den som stoppade mig! Lugn lugn lugn nu! Du ska inte tänka i dom banorna alls. Du ska ta inskrivningssamtal. Det räcker så här i början. Ja, ja. Jag kom på mig själv. Huvudet snurrar och vill jobba. Jag hittade en patient som jag skulle kunna träffa under morgondagen. Rektalcancer. Ungefär i min ålder. 2 timmar gick väldigt fort. Dags för hemfärd.
I morse klev jag upp samma tid som igår. Carina jobbade inte idag. Helene och Cecilia skulle på hembesök tidigare än igår. Så jag kunde sitta i lugn och ro på kontoret. Hälsade på lite fler kollegor idag än igår. Det känns skönt att jag kan ta det i min egen takt och nästan skönt att kollegor inte kommer in till mig utan jag kan själv välja. De jag träffat hälsar mig välkommen tillbaka och frågar hur jag mår. Jag är tacksam att tempot är lågt så här i början. Jag läste in mig på nya patienter. Såg att några hade avlidit. Så är det på denna avdelning där jag jobbar.
Jag gick ner till avdelningen. Tänkte att jag skulle få träffa några från personalen. Det gjorde jag. Både undersköterskor och sköterskor och även läkarna.
Jag hade pratat med Charlotte (min chef) innan jag gick ner till avdelningen. Hon skulle träffa en patient och gåträna med henne. Jag frågade om hon ville att jag skulle hälsa henne det. Det gjorde jag. Jag gick in till hennes rum. En ung patient med en allvarlig diagnos. Jag hälsade på henne och berättade vem jag var. Wow. Vilken kontakt! Det är patienterna som gör mitt arbete så roligt! Jag kände mig levande. Verkligen.
Jag sa hejdå till henne. Fortsatte till min patient som jag tänkt att prata med. Vi pratade länge och jag fick även här en väldigt fin kontakt. Pratade om bostaden, hur han klarat sig i vardagen, socialt nätverk, hjälpmedel mm mm. Så underbart att ha den känslan och feelingen som en patient kan ge en. Kunna hjälpa en människa att försöka leva sitt liv så bra och funktionellt som möjligt trots svår sjukdom. Jag lämnade avdelningen med en information till läkarna om den patient som jag träffat.
Tillbaka på kontoret så började jag skriva journal. Fick till det bra och jag tror inte jag missade något. Efter detta så kom jag på att jag inte tagit min paus för dagen som ska innebära att jag går ifrån i 15 minuter. Tar det lugnt. Men jag hann med att skriva dagbok i alla fall. Alltid nåt.
Charlotte sa att jag måste komma ihåg att ta den där pausen. Att ta den i början på morgonen är kanske det bästa. Svårt att planera in. Jag får se hur jag löser detta.
Imorgon är det PBM och då kommer jag inte att åka till jobbet.
