Dr Jekyll and Mr Hyde
Jag känner mig begränsad. Inte lite utan mycket. Jag har mitt gamla jag som ett alter ego och står bredvid mig och hoppar och tycker att självklart ska du hoppa på än det ena och än det andra. Bara för att det är så roligt. Det jaget som är där och få göra allt det där roliga får sedan lida för det som mitt gamla tycker att jag ska göra. Förstår ni hur jag menar? Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag vill vara som alla andra. Dom andra som orkar med aktiviteter flera dagar efter varann. Kan njuta av att vara där och nu. Inte som jag. Bli fullkomligt utmattad av flera aktiviteter flera dagar i följd.
Jag får lida för min egen vilja att ha kul och göra roliga saker. Det började i torsdags med en häftig Hooja konsert tillsammans med syrran förra veckan. Det var jättekul! Vi har så kul tillsammans och vi skrattar mycket. Ni vet så där så man får ont i magen och tårarna bara sprutar. Det är en väldigt härlig känsla. På fredag en tjejmiddag som var bokad innan sommaren. Jag kände att jag egentligen skulle hoppat över den för jag har haft en hel del att göra på jobbet de senaste veckorna och att jag var väldigt trött. Vid slutet av dessa middagar brukar vi bestämma nytt datum vilket vi gjorde även denna gång. Av olika anledningar så skippar jag nästa middag.
På lördag hade jag date med min fd sjukgymnast kollega Åsa från Tyresö. Hon har precis flyttat till en lägenhet efter en sorglig separation. Det var så mysigt att träffa henne och prata om allt möjligt. I söndags så hade vi inte direkt något planerat men jag ville väldigt gärna gå på Zetas trädgårdsmarknad så det gjorde vi, jag och Klas. Eftersom jag kollat ut mitt nästa snickeri projekt så åkte vi sen till bygghandeln och handlade material. Sen hem och ta det lite lugnt i solen, äta lunch, dricka kaffe och sen ta en trail runda i skogen. Den "lilla" rundan blev hela 13 km och jag var sååååå trött efter den.
Måndagens core pass fick jag lov att avboka pga att jag var alldeles för trött. Jag brukar inte avboka pga trötthet men jag kände att jag inte skulle orka utföra passet på ett bra sätt. Så det fick bli så. Igår, tisdag, är också min träningsdag då jag tränar Hatha Yoga. Rätt så intensivt men ingen koordination eller tempo, mest stretch. MEN, igår kände jag att jag inte kunde ta till mig något av passet. Kände ingen glädje. Då blev jag rädd. Det var precis så jag kände förra året innan jag gick in i väggen.
Dags att ta det lugnt med andra ord. Men det är lättare sagt än gjort. Jag förbannar cancern. Jag förbannar alla behandligar jag gått igenom. Jag förbannar alla bestående biverkningar. Samtidigt lever jag. Ska jag vara nöjd med det då?
När jag känner att jag börjar bli trött och utmattad så kommer den där jäveln och hoppar på min axel igen och säger till mig att jag är usel för jag inte orkar, usel för att jag glömmer. Jag orkar inte och jag mår bäst av att ta det lugnt. Men det blir för det mesta så att jag inte lyssnar på min kropp förrän det nästan är för sent. Har jag glömt allt jag lärde mig på PBM?? Har jag glömt alla nya saker jag lärde mig?? Jag har ju faktiskt lagt om min träning så något har jag tagit med mig i alla fall. Men att inte boka in för mycket - det har har jag inte lärt mig. För jag vill ju så gärna.
Jag trivs med mitt jobb men är det tillräcklig stimulans? Klarar jag ett annat jobb? Klarar jag 100%. Inte som nu 80%. Jag jobbar 80% och är ändå trött.
Jag utbildade mig till medicinsk lymfterapeut i syfte att kunna jobba med det. Det hade ju varit jättekul men eftersom jag endast jobbat med det sporadiskt så blir det oerhört svårt varje gång det dyker upp någon patient med lymfödem. Dessutom ska jag inte jobba med det eftersom mina ansvarsområden numera är 2 istället för 4. Jag läste precis en jobb annons där dom sökte en arbetsterapeut till Sabbatsbergs sjukhus för att vara med och starta upp en ny verksamhet inriktad på lymf. Det var en mycket bra merit om man var lymfterapeut. Man fick själv forma sitt arbete och bestämma i vilken form man ville arbeta: allt från 50% upp till 100%. Tänk om det var så att i den bästa av världar att detta hade passat mig som handen i handsken. Jag tror egentligen att det bästa för mig vore att bara ha ett ansvarsområde. Men jag känner också att jag inte vågar söka ett nytt jobb av rädsla för att det inte kommer att fungera. Det här är en så stor sorg i mitt liv. Att känna att jag inte klarar av att hantera nya saker så bra, inte stresstålig alls över huvudtaget. Och jag vill bara gråta över denna sorg. Jag vill oerhört mycket men vet att jag inte ska ha så stora ambitioner för att jag inte mäktar med det. Jag har fortfarande många år kvar att jobba. Jag älskar mitt jobb och tänker att gärna vill jobba efter att jag passerat pensionsåldern. Men kommer det att fungera?
Jag hade också kanske velat prova på bemanning också. Men det vågar jag inte med rädsla för att misslyckas.
Jag vill inte bara kunna baka, snickra, virka och springa. Jag vill även ha ett roligt, hållbart arbetsliv där jag inte behöver vara rädd för att misslyckas, att gå in i väggen och bli utbränd.
FUCK CANCER!!
