Vem hjälper mig?
Jag har kommit underfund med att jag är väldigt duktig på att hjälpa mina vänner i svåra stunder. Men är själv dålig, faktiskt riktigt usel, på att begära stöttning när det gäller mig själv. Hur kommer det sig? Varför är det så? Med hela min bakgrundshistoria så är jag, har blivit ska jag väl säga, ganska utsatt. Jag förbannar cancern och alla behandlingar som skulle göra mig frisk. Ja, cancern försvann. Men kvar blev en spillra av mig själv. Känslig, stresskänslig. Det kommer till en gräns när jag sedan blir trött, utmattad, låg och egentligen i stöd av samtal med en professionell. Istället går jag och mår dåligt och hoppas att det ska över av sig själv. Ibland tror jag att det är något fel på mig. Varför blir det annars så här?
Som en kort bakgrund till detta är mitt jobb. Jag trivs väldigt bra men som jag brukar säga, att nu när det gått 9 månader så är smekmånaden faktiskt slut. Jag jobbar som sagt både in om ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet) och på en palliativ avdelning. På ASIH går det utan friktion. Men på avdelningen går det mindre bra. Ja, jag gör ju mitt jobb som jag ska och mer därtill. Jag har fått informationen att jag ska ha en sjukgymnast på 20% som ska stötta mig och hjälpa till vid ex mobiliseringar (förflyttningar, gå träna, ståträna, sitta på sängkanten). Men som det har varit under en lång tid så har jag själv gjort allt detta. Efter sommar semestern fick jag veta av min chef att det skulle komma en konsult sjukgymnast 2 dagar/vecka som kunde vara behjälplig. JA! Vad bra! Jag hade henne ett fåtal ggr och sedan var hon "mer behövd" på geriatriken. Där är det snabbare vårdtider, rehab patienter på ett helt annat sätt än på en palliativ avdelning. Så vips försvann Annie ifrån mig och jag hade INGEN som hjälpte mig. Det resulterade i att jag gjorde allt. När jag behövde en sjukgymnast så blev jag ignorerad. Jag fick ingen hjälp. Jag kunde ju själv räkna ut att jobba på en palliativ avdelning är inte prioriterat. Droppen blev när jag behövde en sjukgymnast på ett förberendande hembesök jag/vi skulle göra. Inneliggande svårt sjuk patient på den palliativa avdelningen som vid hemkomst skulle bli inskriven i ASIH. Vi skulle anpassa med hjälpmedel, bostadsanpassning, beställa hjälpmedel osv. NEJ. Det fanns ingen sjukgymnast som kunde ställa upp. Istället fick jag starka ord och irritation till svar. Chefen hade semester så det blev svårt att involvera henne även om hon var tillgänglig på telefon. Det blev till slut så att min teamkollega Cecilia (som enbart jobbar på ASIH) ställde upp, fast hon egentligen hade fullt upp i sitt schema.
Mina fina kollegor Helene (arbetsterapeut) och Cecilia (sjukgymnast) ställde upp bakom mig till 100% och tyckte att så här får det inte gå till. Jag måste få den hjälp jag frågar efter och inte bli ignorerad. Där är vi nu. I tisdags kom min chef tillbaka och då hade vi sk Krismöte. Jag berättade att det enda jag begär är sjukgymnast 2 tim/dag. Min chef som är sjukgymnast ska då vara där och hjälpa till. Den dagen då hon jobbar hemifrån så ska jag veta vem och vilken sjukgymnast jag kan kontakta om behovet uppstår. Det är väl ändå inte mycket begärt? Nej, det är det inte. Varför ska det då vara så svårt?
Jag har varit hemma torsdag och freedag för återhämtning. Jag kan säga att jag inte mår speciellt bra ändå. Omeprazol är min stadiga komis just nu. Jag känner mig otroligt ensam i allt det här även om jag har 2 fina kollegor som ställer upp för mig. Men är dålig på att begära hjälp av andra men duktig på att ställa upp för mina vänner....
Jag tänkte jag skulle yoga nu. Det kanske hjälper för stunden och tar bort det onda i min mage...
