Krasch, bom, bang
Jaha. Då stod den där framför mig. Den berömda och hatade väggen. Det gick inte längre. I fredags då var det färdigt.
I torsdags träffade jag Åsa, en fin ganska ny vän till mig. Min fd kollega. Jag stöttade henne tidigare då hon genomgår en separation just nu. I torsdags var hon här och jag bara grät. Berättade hur det är på jobbet. Jag har under en tid varit överbelastad och nu har det tagit stopp. Åsa, som är väldigt klok och förstående, tyckte att jag skulle ta kontakt med vårdcentralens läkare för att bli sjukskriven. Att det gått så långt...Min fina syster stöttar mig också. Hon sa redan för 1 vecka sedan att jag skulle sjukskriva mig. Nääää, jag ska vara en duktig flicka och klara detta. Men när huvudet snurrar och allt bara är ett enda virrvarr då går det inte att sortera allt i huvudet. Är jag för engagerad? Tar jag på mig alldeles för mycket?
När jag blir så här utmattad så kommer den där elaka djävulen och hoppar på min axel och säger att jag nog inte är lämpad för det här jobbet, att jag inte klarar det som andra klarar, att jag är svag och värdelös. Att jag nog inte ska jobba med det jag gör. Jag är inte lämpad som arbetsterapeut. Så otillräcklig och hjälplös. Men jag är duktig på att hålla masken. Bara jobbar på. Visar inte att jag inombords brottar med ett enormt kaos. Varför är det så här? Det är andra som får hjälpa mig när det egentligen redan är för sent. Det jag själv inte förmår - att begära hjälp, att krypa till korset. Visa mig svag. Det värsta jag vet är att visa mig sårbar och svag inför mina arbetskamrater. "Jag klarar inte detta".
Imorgon blir det vårdcentralen så jag hoppas att jag får träffa en vettig läkare som kan sjukskriva mig. Jag har nu insett att jag inte kan gå till jobbet i detta skick.
Må väl
