Publicerad 2021-08-31 19:56:58 i Allmänt,
- Jag tror nog att jag prata om min hjärna förut. Jag upplever att den inte fungerar normalt. Med normalt menar jag att man i iallafall har ett minne som fungerar. Igår hade jag tid på Södersjukhuset hos min barnmorska. Vet att det låter konstigt men jag är inte gravid och jag går heller inte in på det här och nu. Det är inte det som är the big issue heller. Jag hade planerat att jag skulle bege mig iväg ca 12.30 (hade tid kl 13.00) och då skulle jag också ha lite marginal som jag alltid vill ha. Jag skulle ta bilen in och det brukar fungera alldeles utmärkt. Jag kollade upp min väska så jag skulle ha med mig id och betalkort. OCH hittar dem inte!!!! Ringer till Lotta, vår undersköterska, i hopp om att jag glömt dem på jobbet. Nej, hon var ledig idag. Ringer då var andra usk:a och hon svarar. Nej, hon hade inte sett något på jobbet. Vi det taget var jag redan så uppe i varv att vem som helst skulle svimma. Superstressad hittade jag i alla fall som av en händelse passet och grabbade också tag i Leos kort fast jag inte visste koden på det. Må det bära eller brista. Vid det tillfället var klockan nästan 12.40 och nu hade jag bråttom. Jag sprang till bilen med andan i halsen och stack iväg. Inte nog med att jag var JÄTTESEN så hade jag rött ljus i alla trafikljus. Bara det kan vara nog stressande. Jag kom till SöS så klart men då hade klockan blivit väldigt mycket och jag var hur sen som helst. Till detta ska jag också nämna att JAG ÄR ALDRIG SEN! Dessutom hittade jag inte kallelsen hemma så jag hade ingen skriven information att förlita mig på. Jag borde ju faktiskt hitta eftersom jag varit där några gånger. Men har man hjärnsläpp så har man. Jag gick tjill receptionen och frågade hur jag hittade till Gyn. "Gå rakt fram och sen vänster bara". Ja, lätt som en plätt!! Jag gick den vägen jag blivit anvisad och gick och gick och gick. Trodde jag kommit för långt för jag kände inte igen mig. Jag vände och gick tillbaka. Såg en skylt där det stod gynekologisk mottagning. Tog några steg in där men kände inte igen mig. Det såg inte ut som förra gången jag var här i april. Jag vände på klacken och gick tillbaka mot receptionen. Stod där och såg förvirrad ut förmodligen. Jag hoppades i mitt inre att hon skulle ringa.Men vad är sannolikheten för det?! Mina tårar steg upp i mina ögon och jag tänkte "nääää, jag åker hem. Jag skiter i det här. Jag struntar i om jag får betala en kostnad. Nu vill jag bara hem!!" Tårarna rann längs mina kinder och jag gick trapporna ner till garaget. DÅ ringer min telefon och det är Gabriella, min barnmorska. "Hej, det är Gabriella. Jag bara undrar var du är någonstans?" Jag är här på sjukhuset men jag hittar inte. Jag åker hem nu!" med panik i rösten. Hon ber mig ta det lugnt, frågar var jag befinner mig och säger att hon ska hämta mig. Hon säger att hon ordnar detta med kassan och du kan få en räkning hemskickad. Det är ingen fara. Jag tackade henne för det och ställde mig vid Pressbyrån och väntade. Efter några minuter kommer hon med sina lugna steg. Pulsen är hög, hjärtat rusar, det snurrar i huvudet och jag har svårt att fokusera. Hon är framme hos mig och jag får en stor kram av henne. Hon är som en stor varm trygg famn. Tar mig runt axlarna och vi går tillsammans till hennes mottagning. Det tar en stund innan jag har lugnat ner mig och jag känner sedan tröttheten komma över mig. Som vanligt är hon den finaste snällaste och bästa barnmorskan i hela världen. Hon är helt underbar och med en stor portion av empati. Vi avslutar och hon följer mig ut genom rummet. Hon visar mig hur jag kommer ut igen och ger mig sedan en stor varm kram. "Ta hand om dig", säger hon. Det hela slutade väl men vägen dit var otroligt jobbig och väldigt påfrestande. Jag kände mig helt tömd på energi och det kändes som att jag gick omkring i en bubbla. När jag kom ner till garaget såg jag att man skulle betala avgift genom en app. Det hade jag ju inte gjort förstås. Men jag hade heller ingen p-bot. Tack för den. När jag sedan kom hem till mitt trygga bo så var jag helt slut. Kände mig ledsen, deppig, tung, tom och blockerad. Hela helgen har varit tung och jobbig. Vad min barnmorska säger till mig är att arbetslivet tar en stor del av ens privatliv också. Har man det inte bra och/eller inte trivs på jobbet så påverkar detta privatlivet. Det är precis vad det gör. Jag är ofta energilös och trött. Jag letar nytt jobb. Snart är det min tur.
