Ge mig bara lugn och ro.
Alltså vilken ansträngande helg. Kanske inte alla skulle tycka det men jag blir så trött på mig själv ibland.
Fredagen på jobbet var lite jobbig. En svårt sjuk patient i en obotliga hjärntumör där dagarna är räknade och familjen och patient fortfarande är i chock. Där gäller det att ha fingertoppskänsla. Sen ska man själv ta in allt det där. När jag åkte från patient efter att ha installerat förebyggande madrass, draglakan, glidlakan, mobil hygienstol och visat detta för anhöriga, så kändes det tungt i hjärtat. Jag lyssnade på radio. Det gjorde inte saken bättre att flera låtar efter varandra spelades som liksom satte ord för vad som snart ska komma: "Rosa himmel", "Fading like a flower" ... Det finns patienter och patienter. En del liksom etsar sig fast hos en. Som ett klistermärke. En sorg som inte går att beskriva. Jag känner inte patienten. Eller anhöriga. Men en relation skapas ändå. Däri ligger det svåra. Att se, att känna, att höra sorgen.
Eftermiddagen slutade med ett hembesök hos en nyinskriven patient. Där var det lättare. Kanske ändå bra att patienterna kom i "rätt" ordning. Lungcancer med metastaser. inte första cancerdiagnosen. Patient radade upp alla cancerdiagnoser men som blivit botade. Det var ändå ett lättsamt besök eftersom patient än så länge mår bra. Innan behandlingarna börjar. Med cytostatika och strålning. Alla mediciner. Ingen vet hur patient kommer att reagera.
Det är mitt arbete.
Helgen har varit lite omtumlande. Mycket prat och diskussioner kring kompisar, hur man är en bra kompis, att inte behöva ha dåligt samvete för att man tackar nej till att leka med en kompis för man lovat någon annan, hur man ska hålla det man lovat, kompisar som beter sig på ett oschysst sätt. Man kan ju bli trött för mindre.
Jag har bakat lite grann också. Det ger mig alltid tillfredsställelse.
Idag var jag också ut och "joggade". Det kändes skönt. Tung i benen. Inte så konstigt kanske då jag inte tränat (inte fått) på nästan 3 månader. Jag har stretchat men kommer nog ha träningsvärk imorgon. Men det kan vara skönt det också.
Skolarbetet fortsätter. Nu är vi på sluttampen. Vårt sista arbete med ett patientfall är snart färdigt. Presentation i 30 minuter och sedan frågestund i 15 minuter. Det gäller ha svar på tal och fått med det mesta.
Bouppteckningen efter pappa är klar. Nu är det bara resten kvar. Att köpa ut min syster och diverse annat. Jag blir så trött och utmattad av detta. Mycket ny information som inte jag förstår, kommer ihåg eller kan reflektera över. Ibland vill jag bara gråta. Ganska ofta faktiskt. Det här året har varit ett riktigt j_vla skit år rent ut sagt. Ge mig styrka till allt det jag behöver.
Förresten så är gravstenen på plats nu. Där har en lykta suttit. Precis vid sidan av själva stenen. Den sitter inte där längre. Blir man irriterad? Varför kan inte människor göra rätt?
Nu känns det inte så tomt på gravplatsen i alla fall. Men saknaden är fortfarande lika stor. Men jag är glad att Ellen säger att morfar säger en massa bra saker till henne. Hon säger att hon fått frågan om hon tror på Gud. Då har hon sagt att morfar är min Gud. Det tycker jag är fint.
