Hur mår du?
Vilken enkel fråga. Hur mår du? Jo, det är bra. Kanske de flesta av oss svarar. Vi kanske svarar så även när vi inte mår så bra. Men vi vill inte eller orkar inte förklara hur vi egentligen mår? Den som ställer frågan - vad vill den personen ha för svar? Ett svar som: "Jo det är bara bra". Då passerar vi varann och allt är frid och fröjd. Eller: "Jag mår faktiskt dåligt". Då kan den personen som ställde frågan inte bara gå vidare.
Jag är nog lite så att jag säger att jag mår bra fast jag egentligen inte gör det. För jag inte orkar förklara. Så klart är det beroende på vem som frågar.
Den senaste tiden har varit väldigt turbulent. Jag tänker då mest på jobbet vilket gör att det sprider sig till mitt privatliv också men den mening att jag blir oerhört trött, orkeslös och stressad och med en hjärna som brinner.
Som jag skrev förra gången så hade jag sagt upp mig från jobbet. Å det kvarstår ju förstås. Bara ett tag efter att jag skrivit på kontraktet på min nya tjänst så får jag ett mail av min mentor jag hade när jag jobbade i Haninge. Jag träffade henne i höstas då hon auskulterade under ett av mina Mediyoga pass som jag hade för patienter. Hon jobbar inom ASIH. En tjänst som jag sökte i januari men inte fick. Det var på ett annat ställe.
Hon skrev till mig att hon sagt upp sig och fått nytt jobb (64 år) och undrade om jag var intresserad av hennes tjänst. Många tankar i huvudet. Så klart är jag intresserad men jag har ju precis skrivit på papper för ett annat jobb... Jag kontaktade facket och fick till slut svar att jag hade 1 månads uppsägningstid "från ett jobb jag inte ens börjat".....Helt galet!!
Nåväl. Jag hamnade i Tyresö och träffade ägaren och verksamhetschefen Maria. Vi pratade en stund och sen sa hon "Jag vill absolut anställa dig". Va?!?! Vilken lycka!! Vilket flax!! Händer detta mig?!?!
Vi sa hejdå och jag satt helt plötsligt med 2 nya jobb! Varav jag skulle säga upp mig på det ena.
Vi kom överens om lön och jag skickade alla mina kontaktuppgifter. Sedan återstod uppsägningen! Vilken ångest!
Jag bävade för samtalet och förberedde mig på sura miner och ett otrevligt samtal. MEN, jag blev väldigt fint bemött och hon tyckte det var synd förstås. Frågade var jag skulle börja och önskade mig lycka till med mitt nya. "Det är sånt som händer". En stor sten föll från mitt hjärta och jag kände mig glad över att det finns humana chefer som kan hantera människor på rätt sätt. Så nu har jag istället en tjänst på ASIH (Avancerad Sjukvård i Hemmet) i Tyresö. Är jätteglad för detta. Vad är skillnaden kanske någon funderar? Skillnaden är tempot. Jag + primärvård = ej kompatibla = för mycket stress och för många bollar i luften samtidigt. En tjänst inom ASIH är mycket lugnare och jag kommer att göra ett kvalitetsarbete där jag hinner koncentrera mig på varje patient utan att känna stress. Jag kommer att arbeta 80% mot nuvarande 75%, vilket har varit väldigt mycket för mig på mitt nuvarande jobb. Jag lovar att fortsättning följer.
Många har sagt upp sig på mitt jobb. Nyanställningar av personal som inte har körkort. Inom mitt yrka är det i princip ett måste att ha körkort då vi är mycket ute och flänger och far. Många hembesök och i behov av bil för leverans av hjälpmedel + att alla bor ju inte i närheten så man kan promenera. Men det är ju inte mitt problem egentligen. Men jag känner för mina kollegor som är kvar. Hur kommer det att fungera? Enligt chefen är det många naturliga avgångar vilket inte är min åsikt. Jag borde inte bry mig. Men det finns olika orsaker till att jag byter jobb. Dels chefskapet men också stressen. Min parhäst på hembesöken slutar också och vi hade ändå inte fått jobba tillsammans till hösten. De personer som jobbar i hem rehab-team som inte har körkort (!!!) ska jobba med dem som har körkort. Det är väldigt sårbart. Nåväl. Det är inte jag som är chef. Men jag är en ansvartagande person.
Häromdagen blev jag påmind om min "chemo-brain". Inte speciellt kul! Jag hade parkerat i parkeringsgaraget i Liljeholmen för att ansluta till min kurs i löpteknik. Mycket nöjd över att jag hittade :-)
Hittade till Runacademy där vi skulle träffas. Löpteknik i 2 timmar. Sen tillbaka till garaget. Och jag hittar inte bilen. Jag är trött, utmattad, har ont i mitt vänstra lår (kraftig muskelsträckning får jag veta av naprapaten sedan). Vill egentligen bara hem. Jag snurrar runt där i garaget utan att hitta bilen. Försöker att med mitt dåliga och usla minne memorera hur jag gick och vad jag såg för något när jag kom till garaget. Men kunde inte för mitt liv hitta rätt. Jag kände mina tårar trycka sig fram. Ringde till Klas bara för att få support och stöd. Han kunde ju inte hjälpa mig förstås. Han frågade om han skulle komma och hjälpa mig att hitta bilen.....JA, sa jag. Efter många vändor, ut och in i Gallerian, upp och ner för trappor, passera samma ställe flera gånger....till slut så hittade jag "Bulan" (min Fiat 500). Nästintill sprang till bilen, låste upp, slängde in mina grejer i bilen och körde hem. Fullkomligt utpumpad. Jag är just nu väldigt stressad....Nu är det midsommar och jag kommer att ta det väldigt lugnt. Bara ta det lugnt med familjen.
Glad midsommar på er!
Kram
