Mitt nya jobb
Med risk för att bli tjatig men jag måste bara berätta vad mitt nya arbete ger mig! När jag kommer hem från jobbet känner jag mig fortfarande pigg och energisk (som motsvarighet till den tidiga morgonen då jag kliver upp kl 5.30). Mitt arbete innebär också att jag har tid för mina patienter. Stannar jag över 1 timme är det ingen fara. Jag har tid att lyssna. Jag har inte träffat så många patienter ännu och alla är inte svårt sjuka och palliativa. Det finns även patienter som blir utskrivna till hemsjukvården och hemtjänst pga. olika anledningar. Patienterna kanske har ett svårläkt sår som man behöver behandla varje dag och där kan ASIH hjälpa till med den omsorgen. En patient kan piggna till och bli bättre också en anledning till utskrivning. Idag besökte jag en patient som har blivit mycket bättre och nästan är tillbaka till sitt "vanliga" jag. Från att nästintill varit döende.
Jag undersöker om patienterna är intresserade av avslappning. Naturligtvis får jag känna in situationen, alla är inte mottagliga eller intresserade av det. Tycker kanske bara det är larvigt. Men det är absolut värt ett försök.
Idag när jag besökte min patient så var även hustrun hemma, vilket hon är hela tiden. Först lite handträning som definitivt inte är min starka sida. Men det gäller ju att vara lite innovativ och finurlig. Jag googlade runt och frågade en del av mina kollegor. Till slut fick jag till några övningar för honom som hade känselbortfall i ena handens fingrar. Jag fick ett fint mottagande. Han var så nöjd och det var hustrun också som själv hade problem med artros i händerna. Försiktigt frågade jag sedan om de ville vara med på en avslappningsövning med djupandning. Ja, det ville dom. Det lät lite tveksamt men jag sa att jag skulle guida dem hela vägen. Hustrun, som är väldigt stressad, hade svårt att slappna av och koppla av. Förstod inte mina (tydliga) instruktioner. Det tog ca 15 minuter. Mer behövdes inte för att båda skulle tycka att det var en fantastisk känsla. Något nytt i deras liv.
Nästa vecka ska jag besöka dem igen för uppföljning och mer avslappning.
Vad jag kan märka är att många anhöriga är väldigt stressade över sin partners situation. Kanske är patienten döende eller mycket svårt sjuk. Det kan vara svårt att inse att den andra hälften snart inte finns längre. Att försöka acceptera det som är och slappna av när patienten är inkopplad på ASIH då sjuksköterskor, doktor, kurator , sjukgymnast och arbetsterapeut finns till för dem. Det blir inget spring på vårdcentraler och lämna prover, vi bokar deras transport vid läkarbesök på sjukhus, vi har kontakt med sjukhusens behandlande doktor m mm. Jag känner att jag kan göra nytta i alla fall. Sen har jag ett alldeles eget hjälpmedelsförråd :-)
Jag är ansvarig för att beställa hjälpmedel och se till att förrådet är påfyllt med det vi behöver inklusive det som sköterskorna behöver. Jag inser att det jag och "min" sjukgymnast Birgitta behöver göra är att tydliggöra det vi gör och informera resten av personalen om att vårt arbete är viktigt. Mediciner är många gånger livsviktiga men däremellan ska ju människan leva ett så fullgott liv som möjligt. Är man dessutom i livets slutskede kommer jag i alla fall att kunna göra stunden behaglig för de patienterna. Är det lätt att glömma bort den biten?
Imorgon fortsätter min resa in i den här världen....
