Knöligt
Jag har under några veckors tid känt något konstigt i mitt friska bröst. Det vill säga det vänstra. Jag har i det närmaste mani vad gäller att känna på mina bröst (även om jag inte har något på den högra sidan, men man måste känna där också.). Så började jag känna några små kulor i nedre delen av bröstet. Jag tyckte jag kände något diffust där. Ibland kände jag det och ibland inte. Jag berättade för Klas. I samband med det så kom allt tillbaka igen. Känslorna, cellgifterna, känslan av att vara beroende av sjukvården, ett avbrott i livet och framför allt och värst av allt - kronisk cancer. Hur kul är dom orden att uttala i sin mun?
Så jag ringde Vårdcentralen. Jag berättade min oro. Sköterskan som svarade var väldigt vänlig och sa att det inte fanns några tider kvar hos doktor. Men att hon kunde ringa jourläkaren för att se om han kunde klämma in mig någonstans. Vi nämnde att jag varit på mammografi i höstas. Hon föreslog att jag skulle ringa till Bröstcentrum för att se om jag fick någon snar tid där. Annars skulle hon ordna en tid hos jourdoktorn.
Jag ringde Bröstcentrum på Karolinska. Det är inte lätt att veta vart man ska ringa. Jag har blivit opererad på Karolinska i Solna men fått min medicinska behandling på Södersjukhuset. Kirurgen på KS i Solna och onkologen och bröstsköterskan på SöS. Jag fick en tid 2 dagar senare. Den tiden var igår. Egentligen så var jag inte speciellt orolig men kanske oroligare än en "normal" kvinna skulle vara. Eftersom det suttit en jävel i mitt högra bröst är det lätt att bli nojig. Jag fick en tid till den överläkare och kirurg som gav mig mitt besked att jag hade bröstcancer. Hon som jag träffade tillsammans med min kompis Karin den där varma sommardagen i juli för snart 4 år sedan.
Jag parkerade bilen. När jag gjort det och började vandra upp mot sjukhuset så kom det en slags obehagskänsla över mig. Nä, jag var ju inte orolig. Jag känner mig frisk. Även om jag inte vågar uttala ordet högt för mig själv. Jag loggade in mig och styrde mina steg förbi Pressbyrån och förbi den lilla blomsteraffären. Rundade hörnet och tryckte på hissen. Våning 2 Bröstcentrum. Förknippat med många blandade känslor. Jag kände knappt igen överläkaren Kerstin Sandelin. Hon har nog blivit äldre. Precis som jag. Jag fick förklara vad som oroar mig. Jag fick, som många gånger förut, ta av mig på överkroppen. Jag fick sätta mig på britsen. Hon satte sig rakt framför mig och började med att berömma hur väl brösten passade ihop. Ja, med tanke på att det högra bröstet är en silikonprotes som sitter fastklistrad på huden. Hon tyckte att matchningen var väldigt bra och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp och bli fotograferad? I utbildningssyfte. Hon berättade att oftast visar man bilder på bröst men då med bh på. På mina bröst var och är det väldigt symmetriskt. Javisst. Jag kunde väl ställa upp. Det är ju inte alltid man får erbjudande om att bli åskådad av blivande doktorer. Å brösten dessutom.
Kerstin kände på mitt vänstra bröst. Använde sig av ultraljud och vred och vände på apparaten. Men nej. Hon kunde inte känna något eller se något. Sa att det bara var fettansamlingar. Hur skönt var det att höra det? Som att vinna miljonen på Lotto! Jag gick därifrån med en stor lättnad och mitt hjärta kändes genast mycket lättare. Jag kan inte förstå de kvinnor som får återfall. Med nya knölar. Metastaser. Hur klarar man att gå igenom samma process återigen? Hur klarar kroppen detta, själen, psyket, självkänslan? Men fråga mig! Jag har varit där. Varit där jag inte trodde att jag någonsin skulle hamna. Gå igenom allt skit. Å sen inte vakna upp ur detta som samma människa. Upptäcka att det inte bara kroppen som förändrats utan hela ens sätt att leva. Att tänka om. Tänka nytt. Inte kunna fungera som man gjorde förut. Naturligtvis på både ont och gott.
Balans i livet är vad vi alla behöver. Detta är mycket påtagligt nu när stressen helst ska stanna utanför mitt liv. Då mår jag och fungerar som bäst. Lev väl och ta hand om er därute.
