Augusti 2017
En sommar har gått. Det är visserligen fortfarande sommarmånad men när jobb och övriga rutiner och aktiviteter är igång så rullar det på. Vips så är sommaren över. Det gör mig ingenting. Jag gillar hösten.
Angående mitt uppehåll med mina Tamoxifen tabletter så gjorde det faktiskt ingen skillnad. Det blev snarare värre. Mitt "egna" klimakterie har nog startat med buller och bång. Så 8 augusti började jag med tabletterna igen. Till saken hör också att jag började träna för ca 6 veckor sen och då menar jag regelbundet. Jag jobbade 3 veckor i juli och under den tiden så cyklade jag till jobbet 2-3 dar i veckan (tar ca 50-55 min/väg) och började också att springa de dagar som jag inte cyklade till jobbet. Efter att jag fick semester i slutet av juli så var det slut med cyklingen men där tog löpningen vid och jag har försökt att springa 3-4 ggr/vecka och det har fungerat bra. Så sakteliga har jag blivit starkare och flåset är inte lika påfrestande. Idag var jag förresten och sprang ca 9 km. Jag springer utan prestation, har ingen klocka med mig, ingen musik i lurarna. Jag lyssnar på min egna andning och mitt egna flås. Sätter den ena foten framför den andra och tar mig framåt. Det går bättre och bättre och det märks också på kläderna vilket bara är positivt. Fysisk aktivitet ska ju också vara bra mot vallningar. De har inte minskat helt men kommer inte lika ofta. Om dom är jobbiga? Ja det är dom. Men det är bara att gilla läget. Hellre vallningar än återfall.
Jag har fått 2 tråkiga besked den senaste veckan. Först ett besked att en bröstcancer tjej har gått bort. Hon satt i styrelsen som suppleant precis som jag och hon berättade för ett tag sedan att cancern spritt sig. Och nu hade hon alltså somnat in. I min ålder.
Bara några dagar senare så fick jag ytterligare ett mycket tråkigt besked och det var att en tjej från vår Mössebergs-tid där vi var på cancer rehab, har somnat in. Dagen efter skulle hon fyllt 50. Det var inte längesen som jag och hon satt och pratade på ett café i flera timmar om allt mellan himmel och jord. Hon berättade för ett tag sedan att cancern spritt sig. Hon hade cancer i livmodern. Väldigt sorgligt. Hon var ett sådant glädjepiller och hade så mycket klokt att säga. Fuck cancer!
Jag blir alltid nedslagen när jag får höra att en bröstsyster har somnat in. Det känns som att vi känt varann fast vi inte gjort det. Jag känner en slags tillhörighet och det är det kanske många som gör som är med om samma saker.
Jag har också varit på "min" vårdcentral för att förnya alternativt byta ut mina lyckopiller. Jag hade ingen större förhoppning (som vanligt) att komma till någon bra och duktig doktor. Men jag hade fel! Jag träffade en urgullig doktor som lyssnade på mig och inte stirrade in i sin dataskärm när hon pratade med mig. Hon ville inte byta ut mina Citalopram eftersom jag tidigare mått bra av dem. Det var bara när jag bytte fabrikat som jag började må sämre. Hon dubblerade dosen också. Dessutom skulle jag få prova en medicin som skulle hjälpa mot "dåligt minne". Utvärdering om 1 månad, dvs nu på måndag. Jag bad om att få henne som husläkare och det gick bra. Äntligen fullträff efter att ha träffat många mediokra sköterskor och doktorer på "min" vårdcentral. Tänk att ett fint bemötande kan vända en patient. Man behöver ju göra så lite för att det ska bli lyckat.
Jag har också blivit skribent på vår tidning Amazona (Bröstcancerföreningen i Stockholm). Ja, jag ska väl inte överdriva - jag har skrivit en gång och det är inte publicerat ännu :-) Men det var riktigt roligt att skriva. Jag var på en föreläsning som Amazona ordnat som handlade om Antioxidanter och cancer. Hoppas jag kan länka den här när den publicerats.
I morse blev jag också kontaktad av Carolina Welin. Det är kvinnan som lyckades vända mitt liv på Masesgården för nästan 2 år sedan. Då jag åkte till hälsohemmet på vinst och förlust för att uppleva "Mitt-i-livet" dagar med samtal, jämförelser mellan bröstcancervården i olika länder, enskilda samtal. Det var där jag fick ett bevis för att jag inte var knäpp. Bevis för min trötthet, depression, brist på glädje, håglöshet. FATIGUE.
Nåväl. Hon ställde en fråga till mig. Om jag ville medverka i tidningen M för en intervju angående Carolinas dagar som erbjuds kvinnor med bröstcancer, spridd bröstcancer på Masesgården. Tidningen ville ha någon som kunde berätta om utfallet av dessa dagar och hon hade genast tänkt på mig! Så jag blev intervjuad via telefon av journalisten. Så det kommer att bli några få rader kanske i tidningen. Jag kanske kan länka den artikeln också.
Just nu mår jag bra. Lite trassel med sjuka anhöriga vilket gör mig ledsen. Jag hoppas att det ska gå bra för alla mina fina.
Ta hand om dig! Det finns bara en som du.
