Life goes on...
Nu är det väldigt längesen jag uppdaterade min blogg! Tiden har bara runnit iväg och jag har påbörjat utbildning, är för närvarande jourhavande kompis till 3 av mina vänner som har det svårt i livet just nu, försöker också bli lite engagerad i Bröstcancerföreningen Amazona vilket jag känner att jag inte riktigt har tid med. Jag behöver också ha min egen tid och tänka på mig själv. I övrigt så mår jag bra, tycker jag. Jag blev överlycklig när jag påbörjade min Mediyoga instruktörs utbildning den 22 februari och sedan dess har vi haft 3 träffar, den 4:e är imorgon. Jag har yogat varje dag sedan den 22 februari med undantag för några få dagar och ta mig tusan vad det ger effekt. Jag har ju själv gått i mediyoga klass i 3 terminer och då gjorde jag ju yoga kanske max 2 ggr/vecka och nu gör jag varje dag vilket har gett mig en sådan glädje i mig själv och det är en lisa för min själ också. Jag har tänkt flera gånger att det känns som att jag bär på en hemlighet och att jag har känt mig så lycklig trots allt elände runt omkring mig i nuläget. Jag känner mig trygg och stabil med mig själv. Lugn! Blivit smidigare i kroppen och mindre värk i överkroppen. Rörligare i höfterna som har gjort att det känns som att jag vickar med på höfterna när jag går. Ja, jag kan fortsätta att göra listan ännu längre. Det är bara glädje och nu har jag blivit beroende av yogan. Jag längtar efter den och ser fram emot nästa gång.
Glömde också säga att det är mycket som händer i familjen också. Jag skulle egentligen inte ha tid att jobba just nu :-) Ellen har logoped besök och Leo ska göra en bentransplantation på tisdag nästa vecka. Jag ska dessutom operera mina ögon hos Ögonlasern. Nu ska jag bli kvitt både glasögon och linser och det ska bli så skönt! Sen har jag ju fått min nya bil som vi beställde i januari. Den har tuffat omkring med i några veckor nu. Den sötaste lilla Fiat 500 i vinröd/bordeaux färg. Beige (Glen check) klädsel med vit ratt. Den är hur läcker som helst. Jag blir otroligt glad varje gång jag sätter mig i den. Jag glömde också att säga att jag sjunger ju i sångkör. Ja, jag har fullt upp! Om det är någon som vill komma och lyssna på oss så ska vi ha konsert i Erik Eriksson hallen som ligger på Skeppsholmen, den 11 juni kl 18.30 tror jag att det var. Vår kör heter Joyvoice och på konserten kommer vi att vara 200 st som sjunger. Det blir mäktigt och vi bjuder på väldigt fina sånger. Både lugna och fartiga.
Mina vänner som mår dåligt försöker jag att stötta så mycket jag bara kan. Jag kan ju faktiskt erbjuda Mediyoga för dem, vilket jag tror kan hjälpa när man befinner sig i en kaosartad tid i livet. Visste du att det finns väldigt mycket forskat kring Mediyoga? Skilsmässa, leukemi och lipödem är det som mina 3 vänner tampas med. Inte lätt för någon. När man blir sjuk så är det inte bara en själv som drabbas. Alla nära och kära runt omkring drabbas också och jag vill hjälpa så gott jag kan utan att jag själv går under. Men som sagt så känner jag mig stabil och lugn så jag tror att jag är så pass klartänkt (även om minnet är urkasst) att jag vet när kroppen säger att det är för mycket. Det som bekymrar mig mest är ju faktiskt mitt minne. Det är så uselt och ibland blir jag faktiskt ledsen över det. Och trött på att jag alltid ska behöva skriva upp allting. Minsta lilla. Inte sagt att jag kommer ihåg även om jag skrivit upp det. Jag missar ändå. Jag försöker hantera det som att jag inte glömmer något livsviktigt. Kanske en bra riktlinje att gå efter.
Ett till aber har jag. Det är jag saknar tutte på höger sida. Trött på att lägga dit protesen på morgon, ta av på kvällen, tvätta den, lägga i boxen, och sen samma rutin varje morgon.
Vi har varit uppe hos min pappa i påsk och där är det bara myskläder som gäller. Jag sminkade inte mig på 1 vecka, hade inte på mig några jeans, fixade inte håret, som en riktig slashas med andra ord, ha ha! Jag hade heller inte på mig protesen och det var ganska skönt att slippa den. Men nu är jag och familjen tillbaka till verkligheten och nu är det protes på som gäller. Hur det än är så får man blickar ... därför väljer jag att ha protes på.
Må så gott, mina vänner där ute!
