Operation 20 oktober 2016
Jag kände mig inte nervös innan. Men kvällen innan operation kände jag lite pirr. Främst var det för att jag var orolig för att få tillbaka det där gamla känslorna när jag opererade bort tumören. Fick väldigt mycket stöd av tjejerna i Bröstcancer-gruppen på Facebook. Den är fantastisk. Torsdag morgon. Jag klev upp ganska tidigt för att hinna dricka kaffe (utan mjölk) och få i mig mina mediciner. Det var det värt. Kände mig inte så hungrig faktiskt. Konstigt. Klas gick med barnen till skolan och sedan åkte vi iväg mot Karolinska i Solna. Jag skulle vara på avdelning A23a kl 09.30. Det var köer och det hade hänt en olycka så trafiken stod still. Klas tog en annan väg och vi var i god tid på sjukhuset. Ingen nervositet. Jag anmälde min ankomst och fick ett patientband. Ja, nu är det verkligt. Vi fick sitta och vänta en stund i dagrummet innan jag fick min sängplats. Där inne satt också en tjej och åt frukost. Vi hejade på varann. Jag har också varit skallig som du, tänkte jag. Sen fick jag min säng. Kom in i sal D och jag kände genast igen mig. Här har jag varit förut. Fast jag låg på motsatt sida. Undersköterskan beklagade sig och sa att dessvärre är det män och kvinnor blandade på salen. Jag sa att det gör mig ingenting. Ja, men vill du byta om i ett annat rum? Nä, jag är inte så brydd, sa jag. Och det var jag faktiskt inte. Jag får väl ta min man som skyddsbarriär, sa jag. Han skrattade. 5 stycken i salen. Varav 2 män. Tur det finns gardiner att dra för. Inte för att skyla mig men för att jag vill liksom vara själv. Jag blev ombedd att ta ordinerade mediciner. Alvedon, dolcontin och någon annan liten tablett. Sen bytte jag om till sjukhuskläder. Strumpor som räckte ända upp till låren och en alldeles för stor skjorta. Det gick sedan ganska snabbt och jag blev körd ner till operation. Sa hejdå till Klas. Vi hörs sen. Han skulle en sväng till jobbet med några grejer och sen komma tillbaka. Tänkte att det hinner han säkert med när jag ligger på operationsbordet. Fick ligga nere på operationsavdelningen och vänta. De skulle förbereda mig. Infart, kirurgen skulle komma och rita på mig osv. All personal var fantastisk. Karolinska sjukhuset är ett universitetssjukhus och där finns ju förstås studenter. Precis som jag själv varit en gång. Sjuksköterskan kommer först och säger att hon ska ge mig en infart. I samma stund kommer kirurgen och sköterskan backar (!). Kirurgen går först. Han har med sig 2 utländska läkarstudenter. Jag tar av mig på överkroppen. Han börjar rita på och runt mina bröst. Förklarar för studenterna vad han gör och han visar att implantatet har flyttat på sig efter strålningen. För säkerhetsskull frågar han mig om det var något annat vi skulle göra. Ja, säger jag, det var ett lyft på det vänstra bröstet också (mamma mia). Javisst ja, jag hade för mig att det var så. Bra att du sa det. När han hade krigsmålat mig färdigt kom sköterskan. Hon kom då med en läkarstudent. Termin 7 såg jag på hennes skylt. Hon skulle "försöka" sätta infarten på mig. Tänkte genast att det här kommer inte att funka. Jag är väldigt svårstucken och en riktig utmaning. Jag var svårstucken redan innan hela den här cancerresan startade och det har inte blivit bättre. Snarare obefintliga kärl som dessutom har en förmåga att smita undan och gömma sig. Hon letade och letade. Till slut tyckte hon att hon hittat något. Sköterskan stod bredvid och bevakade. Jag gav henne lite blickar och log. Hon log tillbaka. Precis som att vi bägge förstod att det här kommer att skita sig. Jag har förut inte varit speciellt sprut - eller stickrädd men efter att ha legat på SöS i 10 dagar och blivit stucken säkert 40 ggr (jag överdriver inte) så tycker jag numera att det är ganska obehagligt. Det beror lite grann på hur det går till. Snabbt och smidigt och med ett ytterst litet stick är helt ok. Men inte när man liksom sticker långt ner i armen och liksom gräver sig fram i ett förtvivlat hopp om att hitta det där kärlet som ju fanns där för en lite stund sen. Hon gjorde 2 försök. Båda lika dåliga och det gjorde väldigt ont. Hon lämnade över ärendet till sjuksköterskan. Hon såg erfaren ut och jag förlitade mig på henne. Byte till högra armen. Leta efter kärl som inte syns. Hon hittade det ganska snart. Ett litet stick och det gick snabbt. Där satt den. Läkarstudenten hade avlägsnat sig och jag viskade försiktigt till sköterskan att jag skulle bett dig göra det från början. Hon log. Pratade inte så mycket. Men jag tror hon förstod mig ändå. En kort stund senare kom en glad prick som hette André. Narkossköterska. Han tittade på min infart och jag sa att det gjorde lite ont. Han kikade på den och sa att det var en liten "bulle" där men den kan vi byta när du är sövd (Tack å lov). På med blåa tossor och upp och gå och in till operationssalen. En hel hord av personal. Jag fick lägga mig på operationsbordet. Alla kom och hälsade på mig. Jättegulliga. En undersköterska satte sig bredvid mig och höll min hand. Jag frågade om skulle sitta och hålla min hand genom hela operationen och det skulle hon. Sen kom tårarna...En Flashback. Narkosläkaren kom in och började prata med mig. Det vände. Jag slutade gråta. Avledande manöver. Vi kom på något sätt in på mitt arbete och jag sa vad jag jobbade med. Narkosläkaren sa att jag ser att du älskar ditt arbete, dina ögon lyser när du pratar om det. Narkossköterskan sa att nu kommer du få lite avslappnande och det kommer att kännas som att du druckit ett glas vin. Jaha, hur märker jag det? Ja, det kanske börjar klia i näsan eller du börjar fnittra. Jag hade redan börjat känna mig lite dåsig innan jag avslappnande. Sen lite syrgas på det. Andas som vanligt och dra sedan 3 djupa andetag. Sen var det morsning goodbye! Sen sov jag. Jag hant aldrig träffa Fredrik Lohmander. Kirurgen.
Blev väckt på uppvakningsavdelningen strax efter kl 13. Sömning som sjutton. Kunde knappt hålla ögonen uppe. De ville jag skulle gå på toa och kissa. Jag blev körd i en mobil hygienstol. Mina ben bar mig inte. Jodå, det kom kiss. Tillbaka till sängen och sen ville jag ringa Klas. Hej, hej, jag ligger på uppvaket nu och ska snart få komma till avdelningen. Ok, jag åker från jobbet om en stund. Sen fick jag vänta över 1 timme på att få komma till avdelningen A23a. Lite smålullig fortfarande. Men jag är glad att jag aldrig mått dåligt av narkosen. Jag var superhungrig och supertörstig. Ahhhh, lingondricka! Det var gott! Efter en stund fick jag välbehövligt kaffe och 2 mackor. Superdupergott! Klas kom efter en stund. Så glad och tacksam att han alltid står vid min sida. Jag älskar dig, gubben. Sen dök kirurgen upp. Jag hörde att du var pigg. Han berättade lite om operationen. Ärrvävnad avlägsnades, protesen är nerflyttad. Det vänstra bröstet är lyft. Inga armar ovan axelhöjd den första veckan. ta det lugnt med tunga lyft den första veckan. Återbesök till Bröstcentrum 31 oktober. Sjukintyg behöver jag. Men med avbrott mitt i eftersom jag ska gå på mediyogakurs 26-27/10. Hoppas det blir rätt nu. Sen en evig väntan på att få åka hem... Undersköterskan kom och skulle avlägsna mina infarter. Den ena gick bra och visserligen den andra också. Jag tryckte på plåstret för att förhindra blödning. Släppte sedan och bad Klas hämta mina kläder. Sen när jag reser mig från sängen är det blod överallt. Hjälp, det blöder från infarten. Blod på lakanet, blod på armen, plåstret har blött igenom. T om blod på mina trosor. Jag fick det tvättat och ett nytt plåster. Sen ett par Landstingstrosor. Å alla vet ju hur dom ser ut. Vi fick oss ett gott skratt. Jag sa till Klas att det här får bli mina favorittrosor. Stora och rymliga och mjuka. Ha ha!
På staplande steg och fortfarande lite vinglig styrde jag och Klas stegen mot bilen. Skönt att få komma hem! Längtade efter barnen som var hos grannen. Det blir pizza till middag idag. Efter en kort stund hemma kommer Leo. Mamma, jag har saknat dig, jag har tänkt på dig hela dagen. Åhhh, lilla gubben! Sen kommer Ellen. Arg som ett bi! Hon ville äta middag hos grannen. Men jag ville att vi skulle äta tillsammans. Sen fick jag en stor kram av henne också. Mina älskade ungar! På kvällen tog jag tid på mig att titta på resultatet av dagens operation. Det såg fint ut det lilla jag ser. Det är plåster på båda bröstvårtorna och jag ser inte helheten men det är väldigt fin form på dem och det är nu på samma nivå. Jag är övertygad om att det kommer att bli jättefint när det väl har läkt. Nu gäller det bara att ta det lugnt och jag ska ta hand om mig själv. Å det ska ni också göra där ute.
På återseende... :-)
