Första pillret taget
Vilken kaotisk vecka det har varit. Jag har känt mig helt borta i huvet. Blivit arg och irriterad på att jag inte kommer ihåg något. Glömmer hela tiden. Börjar bli ganska tradigt faktiskt. Det blev en hel del gråt på jobbet också. Det är jag också så trött på. Min fina kollega Sari kom tillbaka efter en minisemester och jag fick en go kram och där brast det. En medmänniska som bryr sig och som frågar hur jag mår. Där kom tårarna. Den inneboende stressen och oron släpper bit för bit. Pappa mår bättre dag för dag och han låter lugn och ganska harmonisk när jag pratar med honom i telefon. Jag vill inte säga till honom hur jag upplevt hela situationen. Både jag och min syster har varit oroliga för honom. Hur det ska gå. En stress i kroppen som inte går att beskriva. Det är som ett högt blodtryck går genom hela kroppen, ett blod som rusar och ett hjärta som slår hårt. Hårdare än vad som är nyttigt. Min kollega rådde mig att prata med chefen. Jag går in till henne och tårarna bara sprutar. Jag blir så trött på det här. Det vore väl trevligt om min chef nån gång kunde få se mig inne på hennes kontor utan att gråta och utan ett se ett rödgråtet ansikte. Den 1 juni ska jag börja på 75%. Längre än så har jag inte tänkt. Men det gör min chef. Hon vill inte släppa mig på 75% när jag är så förtvivlat stressad och uppe i varv. När hon lägger fram det så där så inser jag att hon bara vill mitt bästa. Hon har nog rätt. En så skör människa som jag är så räcker det med 50% en stund till. Det blir hela juni ut efter att jag pratat med min kontaktsköterska Charlotte på Onkologen på SÖS. Sen kommer min semester. En del av stressen och oron släpper när jag pratat med min chef. Det lättar liksom i kroppen på något sätt.
Torsdag. Jag har tid hos Ögonlasern på St Eriksgatan på Kungsholmen för en första undersökning och information inför en eventuell ögonoperation. Jag får träffa en trevlig optiker. Jag kan ana en viss norrländsk dialekt. Hon undersöker mina ögon grundligt med flera slags apparater. Till slut kommer hon fram till att jag i alla fall har väldigt friska ögon (tack för det!). Det enda "problemet" är att det är lite för tidigt att operera mina ögon. Jag har börja få åldersynthet men inte tillräckligt för att det ska vara lönt med en operation. De kan operera men då är risken stor att jag ändå måste använda läsglasögon och då känns det ganska lönlöst. Det kostar ju faktiskt en himla massa pengar och optikern tror att jag kommer att bli missnöjd. Hon råder mig att vänta och återkomma om ca 1 år eller när jag känner att det börjar bli värre med läsning. Jag får väl vänta då. Tålamod verkar vara det nya ledordet. Jag får med mig lite papper hem med information. Jag frågar om hon har norrländskt påbrå. Jodå. Hon kommer ursprungligen från Skellefteå. Född samma år som mig. Det sista hon säger är att när hon ser att patienterna har liknande 4 sista siffror som henne själv, då vet hon att de också kommer norrifrån. "De riktiga människorna". Jag är ganska nöjd när jag går därifrån ändå. Även om jag inte var beredd på att det skulle gå så här. Jag har helt enkelt för friska ögon. Å det är väl nåt att bli glad för!
Fredag kommer. Jag är ledig med Ellen för att förskolan är stängd. Vi går på inskolning på det som även ska bli Ellens skola till hösten. Barnen samlas på ett ställe och vi föräldrar på ett annat för att få information. Jag känner mig otroligt ofokuserad. Glömmer vad som sagts minuten innan. Det är väldigt jobbigt. Jag skulle vilja ha en bandspelare som spelar in allt folk säger för att jag ska kunna lyssna på det i efterhand och fungera som ett minnesstöd. Många mammor som verkar känna varann redan. Har barn som går på samma förskola. Men jag är inte orolig för Ellen. Hon har redan en kompis i sin förskoleklass. En som bor granne med oss.
Jag tycker det är skönt när jag och Ellen kommer hem till hemmets lugna vrå. Här känner jag mig trygg och säker. På fredag kväll väntar en annan sorts fredagsmys för mig. Jag hade anmält mig till ett gongbad på Tullinge Yogacenter. Kl 18.00-20.00. Det har ingenting med bad att göra utan det är att ligga på en yogamatta och lyssna på när yogalärare spelar på stora gonggongar eller trummor. Den ger ett enormt ljud och fantastiskt att bara ligga där och ta emot allt. Det började med röstyoga. Det kändes lite märkligt att bara göra en massa ljud. Men man vänjer sig vid det också. Sen var det dags för gongarna. Det var helt fantastiskt. Kraftfullt och mäktigt. Efter 2 timmar var jag lugn och min puls var nog lägre än när jag klev in i salen. Det här kommer jag att göra om. Min kropp och min själ behövde det här. Frid! Jag sover gott på natten.
Söndag. Firar Klas som fyllt år förra söndagen. Vi har bjudit hem folk. 10 vuxna och 9 barn. 19 pers totalt. Vi har sagt att vi ska göra det enkelt men när vi väl sätter igång så känner jag mig stressad till tusen. Det är långt ifrån lika mycket på buffébordet som det i vanliga fall brukar vara. Jag menar som det kunde ha varit förut. Innan det här. Ändå är jag stressad. Fast jag egentligen har gott om tid. Jag får inte ihop det i skallen. Det bara snurrar. Försöker fokusera men det väl sådär. Men det blir lyckat. Ingen förstår hur det känns i mitt huvud. Jag har svårt att fokusera i ett pågående samtal. Helst bara en envägs-kommunikation. Det fungerar bäst. Eller någon som pratar lugnt och sansat med mig. Jag känner mig så trög ibland. Som på jobbet den här veckan. Sengångaraktig.
I torsdags tog jag mitt första lyckopiller. Jag orkar inte försöka kämpa mer och jag känner att jag blir motarbetad av mig själv. Jag behöver nog en liten knuff i rätt riktning. Så det får bli så nu. Det är ingen idé att spela fröken duktig längre. Jag är ingen övermänniska utan en helt vanlig människa som har varit med om en omtumlande resa som fortfarande pågår. Jag behöver hjälp på vägen och nu har jag sträckt ut handen och jag hoppas att det kan leda mig in på rätt spår. Till veckan ska jag dessutom träffa min kurator. Det var längesen. Jag behöver höra hennes kloka ord. Någon som också är bra på att leda mina tankar åt ett annat håll där jag befinner mig. Sen ska jag träffa en vän som jag träffade på Mössebergs kurort i Falköping förra året. Ganska exakt vid den här tiden. När jag var på onkologisk rehab. Birgitta. Det ska bli roligt att träffa henne.
