Sommar 2016
Befinner oss i norra Sverige. Hos min pappa. Känner mig levande. Vi har varit i Grekland. På den mest fantastiska ö. Karpathos. Vår Naxos resa blev det ju liksom inget med och jag bad till alla gudar om att vår nya och ombokade resa till en helt ny och okänd ö skulle bli så bra som möjligt. Karpathos. Visste ingenting om ön eller resmålet. Men det lät bra. Valde ett hotell 7 km utanför staden. Det var det bästa vi kunde ha gjort. Vi hade en toppen vecka. Vi har badat och solat så mycket som vi bara orkat. Varmt och härligt var det. Jag njöt hela veckan. Bättre kunde det inte ha blivit. Jag börjar känna mig mer normal. Tanken på att jag ska börja jobba 75% den 15 augusti gör att jag känner mig redo. Jag är redo för att anta utmaningen. Äntligen. Det är så här det ska kännas! Att jag känner mig redo. Jag känner att jag tar hand om mig själv och tillåter mig att vara egoistisk emellanåt. Helt ok.
Just nu är vi hos pappa som sagt. Har mest tagit det lugnt. Jag har bakat på murikkan över eld. Tunnbröd. Det är så roligt! Jag och Louise som har varit här i 1 vecka, har bakat tårtor. Vi har varit på kalas och firat min moster, varit och ätit på restaurang. Idag har vi dessutom vandrat lite grann. Dels till lågfjället Avvakko som ligger en bit bort och även till berget Puhäkielinen som ligger ett stenkast från pappas hus. Därifrån har man en fantastisk utsikt över bygden och det är otroligt vackert. Jag har lite problem med mitt vänstra knä men det behöver ju faktiskt inte vara relaterat till alla mina behandlingar utan det kan helt enkelt bero på att jag är en helt vanlig kvinna som kommit i klimakteriet lite tidigt. Men jag tar det försiktigt. Jag har ju faktiskt kunnat vara ute och springa lite grann också. Det var längesen. Jag har varit så rädd att det ska "hugga till" i mitt vänstra knä så jag har nöjt mig med raska promenader. Men förra veckan vågade jag mig på att ta några löpsteg. Sprang några meter, promenerade några meter. Så höll jag på. Till slut hade jag sprungit mer än vad jag promenerat. Och igår sprang jag 8 km! Inte illa för en som är i dålig form och har ont i knäna, eller hur! Jag tog några korta vilopauser men sen sprang jag hela vägen. Det gick ju väldigt sakta men jag kände mig supernöjd efteråt. Jag är tveksam till om det blir några fler lopp för mig att springa men man vet ju aldrig. Det hade varit kul med en halvmara igen...drömma går ju :-)
Lyckopillrena äter jag ju fortfarande förstås och jag märker definitivt av effekten av dem. Känner mig mer nöjd och tillfreds både med mig själv och med tillvaron. Känner mig glad och skrattar mycket. Det känns härligt att ha fått en lite puff framåt. Jag förstår inte varför jag tvekade. Jo, det gör jag egentligen...När jag var i ett flöde av halleluja-moment så var jag sjukskriven fortfarande (förra hösten) jag gick på yoga och gjorde mindfullness övningar i princip varje dag. Inte undra på att jag kände mig närmare mig själv än jag någonsin gjort. Men livet rullade på och jag började jobba. Då fanns liksom ingen tid till att ägna mig åt mindfulness i samma utsträckning. Även om jag försökte tänka på att det inte behövs en 45 minuters övning utan kanske bara en paus av djupandning. Till hösten kommer jag att fortsätta på den medicinska yogan. Bara för att. Den som känner sig minsta stressad eller känner att man vill komma i kontakt med sitt inre sanna jag borde prova på den medicinska yogan. Den är fantastisk och gör underverk.
Jag har inte bokat någon ny tid hos min kurator. Sist jag träffade henne så sa jag att jag hör av mig. Vi har alltid gjort så att jag bokat en ny tid efter varje gång men inte nu. Jag får väl se hur det går när jag börjar arbeta fler timmar.
I augusti numret av vår yrkesspecifika tidning "Arbetsterapeuten" kommer jag att vara med. Det är väl i princip 95% säkert. Jag hoppas det kommer att vara en intressant läsning för alla.
Ha en skön fortsättning på sommaren!
