tankarstugan.blogg.se

Förra måndagen började jag att arbeta igen efter ca 3 månaders sjukskrivning. Jag kände mig lugn i tanken med att få ytterligare en ny start. För den här gången så ska det ju gå bättre. Men med ett färskt minne hur det var förra året i slutet på april när jag började arbeta 1 månad efter avslutad behandling. Om jag ser tillbaka så inser jag nu att det var på tok för tidigt. Jag var inte redo. Inte alls. Jag har också förstått att kroppen och själen måste få läka ihop. Hjärnan har tagit skada men på vilket sätt är det ingen som vet. Det finns svårigheter med kognitionen kopplat till cytostatika behandling. Men det finns ingen forskning om det. Vågar man läsa en sådan forskning i så fall? Att det är så är helt klart när till och med onkologen talar om det. Men som vi vet så är det högst individuellt hur det drabbar var och en. En del kommer lindrigt undan och en del gör det inte. Oavsett så handlar det hela om acceptans. Att acceptera att det är som det är. Inte vara för hård mot sig själv och sänka ribban inför vad man klarar och inte klarar. Det är som att lära en gammal hund att sitta. Det vet vi ju alla hur det går. Jag har fått ändra på rutiner som jag tidigare haft och som fungerat utan att jag behövt tänka på det. Som ex att följa recept när jag lagar mat. Innan allt det här hände så måste jag faktiskt själv säga att jag var ganska effektiv i köket. Läste recept utan svårigheter och under tiden jag gjorde i ordning rätterna så passade jag på att diska undan under tiden. Det är i princip uteslutet idag. Då låter jag det vara som det är. Jag kan nu följa ett recept, eventuellt med vissa svårigheter beroende på hur rörigt och hur mycket det är att göra. Men att ställa mig att diska under tiden det gör jag inte. Jag låter det se ut som ett mindre bombnedslag i köket efter min matlagning men det får vara så. Jag accepterar att det är så.

Första veckan på jobbet började rätt lugnt. På 2 timmar hinner man inte så mycket. Men det jag satt mig ner för att göra var att strukturera upp mina papper: slänga, ordna mina 4 olika anteckningsblock som jag hade, märka upp dem, skriva små kom-ihåg-lappar för det allra viktigaste som jag behöver i mitt arbete. Ja, lite ordning med andra ord. Jag upptäckte också att jag tyckte det var roligt att ha ordning. Det har jag inte haft förut men det har funkat ändå. Det handlar lite om att lära om. Precis som med matlagningen. Därtill har jag min mentor och arbetsterapeutkollega Sari som är där som ett stöd för mig. Som ett bollplank och som hjälper mig med hur jag ska tänka och strukturera. Möte med chefen 1 g/vecka hör också till. Det känns skönt att någon har koll på mig så jag inte skenar iväg.

 Jag har ju jobbat mycket med mig själv under den här hösten som jag varit sjukskriven och nu kommer resultatet. Men som min kurator säger, som jag var hos igår, nu ska jag inte tro att allt är frid och fröjd och att jag kan slappna av. Nej, det är egentligen nu som det riktiga arbetet börjar. Jobba vidare med det som gör att jag fungerar i vardagen. Jag tackar yogan så oerhört mycket. När jag började på medicinsk yoga i september så hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle må så här bra som jag faktiskt gör nu. Man kanske kan säga att jag har strukturerat upp mig själv.

Under januari månad är det drop-in klasser där jag går på yoga. Jag har varit där några gånger nu och passade på att ge "min" yoga-lärare lite feed-back. Ett tack för att hon gjort så att jag hittat tillbaka till mig själv och gjort mig hel igen.

Visst, jag har ledvärk, jag har ont i händerna, jag har dimsyn ibland orsakat av en kommande gråstarr, jag får kämpa med min vikt, jag är stel i kroppen, jag har dåligt minne. Men jag är här och nu och jag lever! Jag stannar upp på mina härliga vinterpromenader. Jag tittar rakt in i solen och njuter av livet. Och känner mig nästan lite religiös! Jag vaknar till en ny dag och med samma känsla i kroppen. Jo, det känns bra idag igen. Det som är jag just nu accepterar jag. Tiden får visa och tiden får läka. Jag andas och tänker. Jag rår om mitt hjärta och jag är snäll mot mig själv. Jag är inte så självkritisk. Var kom de här prestationskraven ifrån? Varför vara så hård mot sig själv? Kanske må dåligt av det för att man inte klarar av att prestera till max och lite till. Vilket samhälle vi lever i! Det är inte friskt.

Jag har förut skrivit om det här med erfarenheter. Att jag nämnt att den här resan ser jag inte alls som någon erfarenhet utan som en helt (jävla) onödig resa. Men de erfarenheter jag nu tänker på är min resa till tillfrisknandet. Vi är alla olika och ingen är den andra lik och vi ska heller inte jämföra oss med andra. Jag kan nu säga att jag vet precis hur det är att behöva tänka om och att behöva ändra de rutiner jag och vi som människor skapar för oss själva. Jag har en stor förståelse för mina patienter som har något nytt och okänt att lära sig för att man råkar ut för en olycka eller något som gör att man inte fungerar likadant som förut. Jag vet hur svårt det är och hur svårt det kan vara att acceptera det. Jag vet för jag har varit där själv. Det här är vad jag kallar för erfarenheter! Kanske behöver vi verktyg och hjälp för att klara av att börja acceptera. Jag gjorde det i alla fall. Sen kan man kalla den svenska vården för den bästa i världen när det gäller att behandla bröstcancer. Men hur gör man för att bota människan? Det här är ett bortglömt kapitel i den svenska sjukvården. Färdigbehandlad och anses som mogen att återigen återgå till arbetslivet. Men någonstans på vägen tappades själen bort. Men jag har funnit den och min kropp och min själ håller nu på att koppla ihop sig med varandra och det är ta mig fan som att bli religiös!