Intervjuad...
För många månader sedan, typ i september tog jag kontakt med en kvinna vid namn Katja Alexandersson. Hon är chefredaktör på tidningen Arbetsterapeuten, som är vår egen yrkespecifika tidning. En väldigt bra tidning som tar upp mycket i den arbetsterapeutiska världen. Jag läste en liten annons i tidningen där det stod något liknande det här: "Har du något speciellt du tycker vi ska ta upp i tidningen och som vi ska skriva om". Då tänkte jag på mig själv och på den ofrivilliga resan jag gjort under en ganska lång tid nu. Jag fick svaret att hon absolut tyckte att det var ett aktuellt ämne att ta upp så hon ringde upp mig och vi pratade en stund. Hon ville göra ett personporträtt av mig där jag får berätta om mina erfarenheter och upplevelser. Jag tyckte det lät bra. Jag skulle också bli fotograferad av en proffsfotograf (det lät ju ännu bättre he he). Om det inte hade blivit så att jag kraschade på jobbet i slutet på september så hade jag väl redan varit i tidningen. Men jag skickade henne ett meddelande då och berättade vad som hänt och vi sköt på hela "projektet". Så blev jag till slut kontaktad av en journalist och vi bestämde ett datum då hon och fotografen skulle komma. Intervjun skedde i fredags. Vi satt ungefär 2 timmar och jag fick berätta fritt ur hjärtat och berätta från början till nu. Min sjukdomstid, vad jag saknat i vården, hur jag mått under tiden, vad som förändrats, min återgång till arbetet och hur jag fungerar nu. Mina tankar och funderingar och min koppling till arbetsterapin. Många känslor väcktes förstås och jag erkänner att det kom några tårar. Men det jag berättade kändes oerhört viktigt och betydelsefullt. Att jag har en annan förståelse hur det är att vara patient i behov av andra. Att ha en förståelse för hur svårt det kan vara att finna acceptans för det man råkat ut för. Det behöver inte vara specifikt bröstcancer. Det kan vara vilken "åkomma" som helst där man förlorar och tappar en aktivitet som man tidigare kunde utföra utan svårigheter. Det är liksom en sorgeprocess man behöver gå igenom. De olika faserna tar olika lång tid att avverka men är ack så viktiga att få gå igenom. Därför är det väldigt viktigt att se varje enskild människa som en enskild individ. Ingen är den andra lik. Det har jag nog sagt förut. Vi har alla olika behov och förutsättningar.
Fotografen satt med under hela tiden och lyssnade på vad jag hade att säga. Han stack emellan och ville ta foto utomhus då ljuset var som vackrast och när solen lyste på vår innergård som vi delar med Vårdcentralen. Leende bilder och allvarliga bilder. Bilder ute på parkeringen och bilder i gallerian. Det blir nog bra. Jag ska dessutom hamna på första sidan i tidningen (mamma mia!!)! Tidningen finns inte att köpa ute i handeln förstås men när jag själv försökte googla på tidningen så finns den ju faktiskt att läsa på nätet. Om man går in på http://www.arbetsterapeuterna.se/ . Därefter väljer man fliken "Tidskriften". Om man nu är intresserad av att läsa tidningen där jag är med :-)
Jag kommer inte att finnas med i nästa nummer men antagligen i det numret som kommer ut i april. Texten får jag ju självklart godkänna och lägga till om det är något jag glömt innan det går i tryck.
Det känns oerhört skönt att jag nu mår bättre. Känner inte lika mycket värk i överkroppen längre då jag också börjat styrketräna. Inte på gym men med hjälp av hantlar hemma. Heja mig!!
