Jobbig dag...
Idag var det alltså återbesök till min onkolog. Jag satt i väntrummet och tänkte igenom mina svårigheter idag. Kände tårarna. Varför inte fokusera på det positiva istället? Det är inte så lätt när man hamnat i en virvelvind och inte kommer ur den själv. Snett mitt emot mig satt 3 personer. Ett äldre par och en något yngre kvinna. Jag förstod rätt snabbt att det var den äldre kvinnan som väntade på sin doktor och att hon hade 2 personer med sig. Maken och dottern. Dom satt där längre än mig. Tittade på folk precis som jag. Några med lite hår, typ nyutväxt och andra skalliga precis som jag var förut eller som jag: en normal frisyr. Jag hade lika gärna kunnat vara där för att få min diagnos. Jag tittade på den äldre kvinnan och undrade om hon har lika dåligt minne som jag. Hon såg väldigt pigg ut. Det var mer än vad jag kände mig när jag satt där.
Till slut fick jag komma in till doktorn. Jag fick berätta min historia och inte utan att tårarna kom. Fan, att det ska vara så jobbigt. OK, vi backar ett steg. Jag blir sjukskriven till 100% hela oktober ut. Doktorn berättar att det här är inte alls ovanligt och jag är inte ovanlig på något sätt. Det är ganska vanligt att sånt här händer... Jag behöver hämta andan och landa. Ta det lugnt och vara lite egoistisk. Igen. Börja om från början. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle hamna i det här läget. Jag tyckte att det gick i rätt takt. Men tydligen så var det inte det. Vad är det som stressar mig då? Jobbet, ja. Men inte bara. Det är själva livet också. Jag får berätta om hur jag mår efter att ha ätit över 100 Tamoxifen tabletter nu. Jag har inte velat läsa på bipacksedeln om alla biverkningar som den här medicinen ger. Nedstämdhet hör till liksom. Det är ju ingen livskvalité direkt. Men därtill hör ju stressen som jag känner på jobbet och i övrigt. Vad som är vad vet jag inte. Doktorn frågar mig om vi ska avhjälpa det här med medicin. Men jag vill inte ha några lyckopiller. Jag vill inte bli beroende av något som inte är jag. Jag får mycket information. Hon berättar att stämningshöjande läkemedel tillsammans med Tamoxifen brukar lindra ex vallningar. Det är ju positivt förstås. Men jag är emot det här. Hon frågar mig om jag är deprimerad. Nä, det skulle jag inte kalla det. Hon frågar om jag har självmordstankar. Nä, det har jag inte. Hon frågar om jag känner oro. Det gör jag. Jag läser i senaste BROfästet tidningen. Bröstcancerföreningens egen tidning, att de som har låg dos av antistresshormonet har högre risk för återfall än andra. Då blir jag livrädd och orolig. För var har mina antistresshormoner tagit vägen? Jag är livrädd att min egen inre stress ska göra att jag drabbas av återfall. Doktorn konstaterar nedstämdhet och oro. Nedstämdheten kan ju bero på tabletterna men även på situationen. Svårt att veta vilket. Hon skickar remiss till psykiater. Psykiater bedömer, tillsammans med mig förstås, om jag är i behov av några stämningshöjande tabletter eller inte. På doktorn låter det som att jag inte ska vara rädd för dem. Vad kan hända? Jag blir gladare. Men beroende?
Ett beslut tas. Jag ska sluta med Tamoxifen 1 månad och se om de biverkningar jag har försvinner. Om det är stor skillnad så finns det en möjlighet att jag får byta medicin. Då blir det Zoladex sprutan som jag fått 2 av sedan förut (när jag började strålning och sedan 3 månader efter det) och en annan medicin som heter anastrozole i kombination med varandra. Så ikväll tar jag ingen Tamoxifen. Imorgon ska jag få sprutan av en sköterska på SÖS. Det är den som är så grov så jag behöver ta ett EMLA plåster innan. Kemisk kastrering, om ni kommer ihåg?
OM det inte är någon skillnad så ska jag fortsätta med Tamoxifen efter den här månader som jag ska vara utan.
Jag är helt slut när jag går från Bröstmottagningen. Trött och utmattad. Men det är ingen idé att åka hem eftersom jag ska på akupunktur på eftermiddagen. Jag passar på att åka till Amoena. De säljer fina bh till bröstcanceropererade. De allra flesta bh´s har en extra ficka för en eventuell protes. Men jag gillar att handla där ändå, jag har ju mitt implantat redan. Jag köper 2 st. Och 2 armband också. Som stöder bröstcancerforskningen. Snart är de cancermånad...
Jag berättar för Anna-Carin, som är den som ger mig akupunktur, om mitt besök idag hos onkologen. Hon tycker att det är klokt. Hon tycker det är bra att jag har en plan. När jag ligger på bordet med alla nålar hör jag min telefon ringa. Jag ser sedan att det är ett dolt nummer och undrar vem det kan vara. När jag är på väg hemåt så lyssnar jag av mitt meddelande och hör att det är min underbara kurator Birgitta som hört av sig. Jag ska komma till henne nu på fredag. Vi börjar där. Kuratorn kan inte skriva ut några piller men hon är bra på att lyssna. Hon hjälpte mig ur min djupa svacka förut. Så nu gäller det att stanna bandet. Inte backa men stanna det. Börja om och börja rätt. Det sista jag gjorde innan jag åkte från stan var att köpa Rosa Bandet....
