Roligheter och tråkigheter
Så har helgen som jag längtade efter så mycket passerat. Mina vänner har åkt hem till sig.
Vi planerade för flera månader sedan att vi skulle ha en date den här helgen som varit. Desirée skulle komma ner hit till Stockholm från Malmberget och Gunilla från Umeå. Åhhh, vad jag längtat. Eller rättare sagt vad VI har längtat. Jag visste att min strålning skulle ha startat. Trodde och misstänkte att en trötthet skulle ha infunnit sig. Men att den här tröttheten kommer så snart från det att strålningen har börjat är inte så troligt. Den trötthet jag "lider" av nu är från cytostatikan. Under den behandlingen kände jag inte att jag var så här in i bomben trött. Dessutom har min ledvärk tilltagit så nu har jag i princip ont i hela kroppen. Sköterskan jag träffade förra veckan (som gav mig sprutan) visade var man kunde få värk. Armar, axlar, handleder, ben. Jo tack, jag kan bocka av allt det där. Vi lägger till lite värk i ländryggen också så är kroppen komplett.
Nåväl. Det var inte fokus på min värk den här helgen. På fredag kom Gunilla. Middag, prat, lite vin, tv-tittande. Vi tog det bara lugnt. Barnen gillar henne. Mycket! Men så är hon också en otroligt fin och varm människa. Min barndomsvän Gunilla som jag känt sen jag var liten. Lördag. The Big Day! Musikal-time!
Men vi var "tvungna" att titta på VM från Falun först. Det kunde vi ju inte missa. Sen vandrade vi iväg till stationen för att åka in mot storstan och träffa Desirée. 2 st Alvedon så benen kan hänga med.
Ingen shopping utan bara umgås. När jag och Gunilla flyttade till Stockholm efter gymnasiet (nämner inget år...) så var vi ofta på stan och skulle shoppa på lördagarna. Vi började alltid med en fika. Så även denna gång.
Desirée träffade vi utanför Åhléns. Vilken härlig känsla! Mina 2 underbara barndomsvänner. Det var längesen vi gjorde något tillsammans. Bara vi 3. Även om vi inte träffas så ofta så känns det varje gång precis som det vore igår. En fika på stan. En stor kaffe. Pratade och skrattade. Tog det lugnt och jag bara njöt av sällskapet. Middag på restaurang. Gottgottigott! Lite vin och mera prat och skratt. Det var skönt att för en gångs skull känna sig som alla andra. Jag hade dessutom på mig min "frisyr" så då såg jag ännu mer "normal" ut. Benen var lite stela efter att ha suttit en stund. Äsch, strunta i dom! Go with the flow!
Sen var vi helt plötsligt på väg till China teatern för att se "Flashdance"! Sista föreställningen. Borde bli lite extra underhållning. Bra och härlig underhållning från början till slut. Mycket igenkännande och sjunga med i låtarna. "What a feeling......"
Jag hade beställt vin till pausen. 3 förvirrade medelålders kvinnor for runt som yra höns för att leta efter dom där vinglasen. Till slut fick jag fråga var vi kunde hitta dem någonstans! Inte lätt! Vi trodde vi hade ont om tid så det blev nästan till att halsa drycken!
Vilken härlig kväll! Den tog slut snabbt. Alldeles för snabbt!
Promenad till pendeltåget. Vad hade hänt med mina ben? Helt plötsligt var värken som bortblåst. Vilken känsla! What a feeling! Det måste ha varit vinet.
Vardagen är tillbaka. Såväl värken. Jag tog ut allt i helgen. Men påfylld av glädje.
Värken ger trötthet. Så trött så jag behöver en vila när jag kommer hem från strålningen. En trötthet som inte går över. Det är det här jag har läst om. Den här tröttheten som kan komma vid cytostatikabehandlingen. Den är här nu.
Om 1 timme har jag telefontid med en doktor. Jag vill veta om jag kan gå på akupunktur mot smärtan (och vallningarna). En akupunktör som tillämpar TCM. Traditionell Kinesisk Medicin. Jag köpte, i ren panik, nypontabletter igår. De ska tydligen hjälpa mot ledvärk. Det tar ungefär 1 månad innan jag kommer att känna om de hjälper eller inte. Det är bara att vänta. Vad ska jag annars göra. Det är väldigt tråkigt med den här värken. Det här är något jag inte hade räknat med. I mitt huvud hade jag tänkt börja småjogga efter cellgifterna. Men tyvärr är det bara att glömma i nuläget. Den där gamla tanten som är livrädd för att ramla när hon ska kliva av bussen eller pendeln. Vi vet hur försiktig hon är. Hur vingligt det kan se ut. Det är jag det. Jag griper efter alla handtag. Jag måste hålla i mig annars tappar jag balansen och ramlar. Vem hjälper mig upp för det klarar jag inte själv. Igår kom mina tårar. Jag var så otroligt trött efter att jag kom hem från strålningen. Ville bara försvinna och radera den här tiden i mitt liv. Blir ledsen. förtvivlad, arg, förbannad. Känner mig hjälplös. Ge tillbaka min kropp och min hjärna!
