tankarstugan.blogg.se

Inte denna jul tyvärr. Jag har pyntat och gjort fint i hemmet men måste erkänna att det här är min sämsta jul. Dagen före julafton. 23 december. Då fick jag min näst sista cytostatikabehandling. Ytterligare ett steg närmare slutet av behandlingen. Giftet förstör mig. Hela kroppen. Det har idag gått 4 dagar. Jag känner mig otroligt irriterad och frustrerad. Jag känner mig inte glad. Helst vill jag bara gråta. Jag är faktiskt ingen rolig person att vara med just nu. Jag försöker tänka på kuratorns ord. Jag är inte sjukdomen. Men hur lätt är det när hela kroppen blir påverkad? Jag tycker inte om att vara med mig själv heller. Det som händer nu är att jag har väldigt svårt att hålla flera bollar i luften. Men det är väl så det är. Det som var förut, fungerar inte längre. Laga mat. Kan jag ens baka längre? Klas saknar mina surdegsbröd. Men jag vågar inte misslyckas. Jag vet att det blir bättre nästa vecka och även veckan efter det. Då kommer mitt "vanliga" jag tillbaka. Men för er som läser så vill jag ge er en liten inblick i vilket helvete det här är. Det är kanske lätt att säga att "jag mådde bra under behandlingen" vilket jag vet att en hel del gör. Jag önskar jag kunde säga det jag också. Eller bara bestämma sig för att jag kommer att må bra. Inte lätt det heller. 

Jag har gått upp i vikt. Mitt ansikte är plufsigt när jag nu ska, enligt ordination av onkologen, ska ta mitt kortison fram till dag 7. Inte lätt att känna sig attraktiv när kroppen bara känns "fel". Vallningar som ger mig röd hals och rött ansikte. Fy bubblan. Jag blir rädd när min hjärna inte fungerar. Jag vet jag nämnt det förut. Tänk om det kommer att vara så även efter avslutad behandling? Tänk om det utvecklar sig till en begynnande demens? Hur rädd kan man vara? Det vill jag inte vara med om.

I tisdags när jag fick min behandling pratade jag med min behandlingssköterska Eleonora. Hon är så klok. Gör saker i långsammare takt. Promenera långsammare. Varför gör jag inte det då? Varför lyssnar jag inte? Jag kör på i samma hjulspår precis som om jag vore "frisk". Fattar jag inte att jag får starka mediciner i kroppen? Tänk om cancern har spridit sig när jag nu inte får samma kur? FEC. Kombination av 3 läkemedel. Jag får EC utan F:et. Min kropp klarar inte mer än så. Vad betyder det då? Varför klarar jag inte det? Tar de andra 2 medicinerna nog hårt på mig ändå. Så att det räcker så, menar jag? Jag kommer ihåg den första behandlingen jag fick. Vad dåligt jag mådde. Nu mår jag ju bättre. Efter byte av kur. Men rent psykiskt är det ju för bedrövligt. Spridning. Ska jag vara rädd för det hela livet? Varför oroa sig? Ja, varför? Skitcancer. Jag tycker nu att det lyser cancer i mitt ansikte. Ansträngt liksom. Känner inte igen mig själv. Ser jag ut så här? Kommer jag bli märkt av cancern? Nä, slut med tankar. Dags att bli lite mindful kanske. Det var några dagar sedan.

Med hopp om en bättre dag imorgon....