Tillbaka på ruta ont och trött
En detalj jag glömde från i fredags var att jag gjorde ett besök på Mammografin på Radiumhemmet för att undersöka om det hade vätskat på sig eftersom doktorn tyckte att det skvalpade något. För min del kändes det rätt ok. Jag fick i alla fall komma in till samma doktor som förut. Göra om samma procedur med ultraljud över bröstet och runt omkring. Hon bestämde sig ganska snabbt om att göra en tappning. Hon förklarade hur det skulle gå till. Sticka in en nål och därefter skulle vätskan komma ut. Jag valde att inte titta på storleken på nålen. Men det hade nog inte spelat någon roll för jag kände ändå ingenting. Det kom ut 35ml vätska. Det var snabbt klart. Satte mig på kanten av britsen och kunde känna att ovanför protesen kändes det lättare och även undertill där det skvalpat. I mitt huvud ringde en liten klocka. Risk för infektion. Risk att vätska kommer att fyllas på ändå. Nåväl, det känns bra för stunden.
Vi åker därifrån och mot syrrans lägenhet. Köper med oss lunch. Tar med oss Tyra, syrrans fina dvärgschnauzer. Åker hemåt. Till vårt hus. Under eftermiddagen och kvällen känner jag att något händer. Vätskan börjar fyllas på. Till slut känns det som att det är mer svullet och ömt än tidigare. Värktabletter som inte hjälper. Suck.
Tar mina sedvanliga tabletter inför natten. Vaknar därefter på morgonen och det känns svullet, ömt, hårt, stelt. Det här onda gör mig otroligt trött. Dessutom ont i halsen. Lördagen skulle ägnas åt Bondens marknad och Leo skulle börja sin Barnstreet-dans. Jag visste inte vad jag skulle göra med armen. Hålla i den, låta den hänga, spreta med fingrar kanske känns bättre, ha stöd för den. Dessutom är jag livrädd för att någon ska komma åt den, trycka till den, stöta till den, knuffa till mig så jag får ont i armen. Tittar mig själv i spegeln. Jag ser inte speciellt pigg ut.
När vi kommer hem så går jag och vilar en timme och somnar direkt. Så här är det för mig just nu. Eländigt. Jag lyckas i alla fall göra en matpaj som vi ska äta innan vi njuter av kräftorna. Det går långsamt men det går. Under dagen så har jag även läst i Amazonas medlemstidning. Läser om en del mediciner som man använder i behandlingen av bröstcancer. Går in på FASS och läser om dem. Inte kul. Mår illa bara av att läsa.
Idag, söndag. Det halsonda har inte blivit bättre. Snarare sämre. Nu är jag täppt i näsan också. Förkylningen är ett faktum. Jag tänker också på att jag kommer att vara infektionskänslig vid min behandling. En förkylning. Blir den värre då? 2 småbarn som går på förskola och förskoleklass som kommer hem med miljoner bakterier av olika slag. Bra utgångsläge för en som är infektionskänslig?? Men jag kan ju inte isolera mig heller. Jag får ta mig ut och gå mina promenader ändå. 6 månader.
Imorgon ska jag ringa till Bröstcentrum och fråga vad jag ska göra med svullnaden. Under helgen har många nya frågor uppkommit. Kan man förresten säga att man har cancer när de har opererat bort tumören? Då har jag väl inte cancer?
Jag har pratat med pappa. I år får han komma ner och fira jul med oss. Annars är en jul uppe i norr den bästa. Mycket snö, kallt och mysigt. Han är inställd på att komma till oss.
Idag är en ny dag.
