tankarstugan.blogg.se

Helgen som var den var riktigt eländig. Jag var väldigt tungandad och det var jobbigt att vara jag. Jag satt den mesta tiden i min fåtölj med fläkten igång. Så fort jag reste på mig för att gå på toalett, till köket eler något annat så ökade flåset. Jag har ju köpt en egeen saturationsmätare och när jag var som mest flåsig hade saturasionen sjunkit till 92%. Stod jag en stund så hämtade den upp sig till i allafall 97% vilket det vanligtvis brukar ligga. När jag är så flåsig så känns ett tryck över bröstet som inte är speciellt behagligt :-(

Jag messar och rings med syrran varje dag så hon är väl insatt. Hon frågade ju naturligtvis om jag ringt ASIH. Näääää, det hade jag ju inte gjort. Efter avslutad konversation med henne ringde jag dem. Engagemanget är stort hos dem. Dom är väldigt proffsiga och tillmötesgående. Det är så vården ska se ut. Det här var på söndag så sköterska Helene kom till mig en stund senare. Hade med sig trombocyter för påfyllnad då det ofta är låga. Jag fick också en enklare inhallator att använda 2 ggr/dag.

Måndagen gick. Kände mig lite bättre så vi bestämde att vi skulle ut till Gummarö på tisdag. Ta med oss enklare lunch och middag och bara ta det lugnt. Om det blir jobbigt så kan jag ju alltid sitta inne i stugan med a/c på.

 

Jag hade märkt att förra veckans omläggning av min CVK hade släppt lite grann(Central Ven Kateter ifall någon glömt bort det). och jag hade tänkt att duscha på morgonen men vänta tills Klas vaknade för att klistra igen själva öppningen med kirurgtejp.

Jag tar nu för vana att alltid ta min temp varje morgon. Så även denna morgon. 38,4. Fan!

När Klas klev upp (lite förkyld dessutom) så sa jag att det nog blir ett inställt Gummarö idag. Så vi blev hemma. ASIH ringde jag förstås och min kontakt sjuksköterska Hanifa kom. Tog prover för att se om jag även behövde en påse blod. Jag låg på 82 (gränsvärde 80) men jag fick en påse i alla fall pga läget

.

När jag sedan mitt på dagen skulle gå till badrummet så lossnade hela ekipaget. Alltså hela CVK;n lossnade från infarts stället. Blodet rann ner på min vita (!) tröja, droppade ner på golvet och på köksmattan. Vilken tur att vi inte hunnit till Gummarö! Vi hittade något slags tryckförban för att täppa igen hålet och stoppa blodet från att rinna.

Ringde ASIH. Pratade med läkaren. Hon skulle genast skicka remiss till Hematologen. Jag behöver ju en ny CVK! Att sticka perifert varje gång jag jag ska lämna blodprov är inte att tala om eftersom jag är extremt svårstucken med massor av ärrbildningar och vener som rullar på mina både armar.

På eftermiddagen ringer de från Hematologens Dagvård och säger att jag fått en tid imorgon (onsdag) kl 07.30 och att jag är först på tur. Snabbt jobbat!

 

Upp tidigt och eftersom min CVK (som suttit sedan 20/5 vilket är alldeles för länge egentligen) hade lossnat så var jag nu utan och hade bara ett omslag där som ASIH satt dit under gårdagen så var det ju inga problem med att duscha. Såååå skönt att vara utan! Fri! 

Ingen feber på morgonen. 36,4.Njöt av duschen!

Kommer till Dagvården. Får mitt rum och sjukhuskläder. Jag hade en svag aning om att jag skulle få trombocyter vilket stämde med mina aningar. En påse på rummet och en påse på väg ner till operation. Idag har andningen faktiskt varit under kontroll förutom en liten stund ute på altanen när det var stilltje och inga vindar. Bläää!

Nåväl. När jag kom ner till op blev jag nött av en manlig läkare och en undersköterska. Ni vet hur det kan vara när man träffar en människa för första gången - hur man kan bilda sig en uppfattning. Precis så var det nu. Han var snabb, oempatisk och jag tyckte inte han var direkt patientkoncentrerad. Han gjorde sina förberedelser och sen var han igång. Det hela tar inte så länge och det är "bara" en lokalbedövning. Så jag kände ju inte själva ingreppet. Vid ditsättande av min förra CVK var det en kvinnlig läkare som var väldigt lugn och metodisk och berättade varenda moment vilket jag uppskattade. Jag fick dessutom 2 lumen, alltså 2 st slangar med infarter. Sen att jag trodde att de skulle vara under  huden är en helt annan femma - för dåliga värden för att genomgå ett större ingrepp.

Det blev ju en likadan nu men med "bara" 1 lumen. Dessutom pekade den rätt uppåt upp mot mitt öra och syntes väldigt väl. Sen tyckte jag i alla fall att han bara kastade på ett omslag. Fort var det gjort. "Nu är det klart, Gabriella". Sen kom personalen från Dagvården och hämtade mig tillbaka och där satt min gubbe redan och väntade på mig. De ville jag skulle sitta kvar för observation 1 timme.

Jag bytte till min vanliga kläder och böjde mig ner för att dra på mig mina egna trosor. Då säger Klas att det blöder från området. FORT med papper,och inte grisa ner kläderna för hundrafemtionde gången. Ringde på klockan och personalen kom. Jag tror absolut att doktorn hade slarvat efter det var min magkänsla från början. Sköterskan la tryckförband, tejpade som en galning. Lyckades stoppa blödningen. Efter en stund så började det om på nytt. Det var öppet/hål vid tryckförbandet nedtill. Ännu mer tryckförband och tejpning. Väldigt obehagligt! Just nu kan jag knappt titta åt höger sida utan att vrida hela kroppen. Men vi fick i alla fall åka hem för att "ASIH kan fixa och se till så att det inte blöder längrfe och kan ta bort en del av förbanden". Så istället för att både jag och Klas trodde vi skulle vara hemma typ vid 10 så hade klockan hunnit bli 12.30 innan vi var hemma. Suck. Vilken dag.

 

Men imorgon har vi lite löst tänkt att vi åker till landet. Jag har insett att det är svårt att planera då vad som helst kan hända. Lite lätt lunch och lite lätt middag tas med och jag vet ju att jag har världens finaste familj som hjälper mig..

 

.