Sorg och glädje
Mina känslor är som en berg och dalbana. Ömsom tårar ömsom glädje.
I torsdag ringde jag för 5:e gången till Hematolog mottagningen för att få ett nytt sjukintyg då mitt gamla går ut sista augusti. Så äntligen i torsdags fanns det äntligen på 1177. Min chef (på mitt nya jobb som jag aldrig hunnit börja på) behöver det. Jag tycker om att vara ute i god tid. Som vanligt läste jag igenom det och fastnade på en mening som gjorde att mina tårar svämmade över i mina ögon: "inriktning på palliativ vård". Svårt att få det svart på vitt och att det även stod att jag inte kommer att återgå i arbete den närmaste 12 månaderna. Nu gällde det att vara ärlig till min arbetsgivare hur tungt det än känns. Att ljuga går inte då det står svart på vitt på intyget att jag är så sjuk att jag inte längre kommer att jobba med det jag gör.
Det var bara till att författa ett meddelande till henne. Jag skrev för hand. Det blir liksom mer personligt på det sättet. Ärligt och rakt. Tillsammans med sjukintyget blev det postat i lördags.
I torsdags kom också min älskade kusin Cilla med flyg från Gällivare. Jag saknar henne oerhört mycket. Vi bor långt ifrån varandra. Hon var en av dom som också läste läkarintyget. Vi grät tillsammmans. Helt plötsligt känns Vita Arkivet ännu mer aktuellt. Men hur ska jag orka? Jag vill bara skjuta upp allting. Låta andra ta över. Oavsett så har vi haft en fin helg tillsammans och idag söndag reste hon hem till Gällivare igen. Vi har bara varit med varandra och det finns liksom inga pinsamheter eller stunder då det blir märkligt tyst. Det är bara så naturligt som det kan bli.
I fredags hade vi planerat en potatispalt middag.Då jag inte har så mycket ork till att göra något så blev Cilla den ansvariga för hela middagen med undantag för min syster Monica som kom under eftermiddagen för att hjälpa till. Göra smeten, göra paltar, steka fläsket, duka fram. Paltarna blev sååååååå goda och för mig är det rena lyxmaten. Min systerdotter blev också inbjuden då hon var ledig från jobbet. Som tur är tycker barnen också om palt så det blev riktig paltfest här i Stuvsta. Klas åkte till Gummarö och fixade och donade på stugan tillsammans med brorsan Magnus och sov över där.
På lördag hade jag tidigare "råkat" nämna/fråga om lite brödbak för att fylla upp frysen på hembakt bröd. Så klart! Jag har en väldigt fin moster som i och för sig frågat om jag ville ha mommobröd? Så klart att jag ville det. Till detta fick jag också lingondricka - ett starkt minne från barndomen. Även ett paket med kaffeost. Jag har numera svårt att dricka varmt kaffe men dricker gärna av Klas urgoda iskaffe. Men kaffeost kan man äta bara som det är och behöver inte lägga i det i varmt kaffe så det blir så där mjukt. Jag kan ju faktiskt prova att lägga det i mitt iskaffe. Det går nog ned!
På lördagen kände jag att jag ändå ville göra ett handtag även om min ork är väldigt begränsad. Jag hade ett recept på tekakor som var väldigt enkelt. Degen eller bröden behöver inte jäsa. Jag jobbade långsamt medan Cilla diskade och gjorde andra saker i köket. Teamwork! Även om hon hela tiden sa till mig att säg till när du behöver hjälp.
Degen var enkel att göra. Jag har gjort dessa tekakor förut. När degen var klar lyckades jag faktiskt stjälpa upp den på köksön. 35 kakor stod det i receptet. Jag delade upp degen och mäktade med att göra ca hälften av degen innan jag kände att jag nog ska vila lite. Cilla skötte naggandet, gräddningen och resten. Jag fick sätta mig i fåtöljen med fläkten på. Pusta ut och andas. Låta kroppen och själen vila.
Idag söndag har vi bara tagit det lugnt. Kl 14 skjutsade Klas Cilla till Arlanda. Det är tomt utan min älskade vän och kusin som jag vuxit upp med sedan barnsben och som är som min lillasyster. Men vi ses snart igen.
I övrigt ska jag vara ärlig och säga att mitt mående inte blir bättre. Jag är trött om dagarna och att slumra en stund på dagen har blivit standard. Mina aktiviteter är begränsade till läsning, lägga pussel på paddan, lösa enklare korsord, virka när andan faller på, titta på serier och filmer. Jag behöver resa på mig mellan varven då det blir mycket sittande. Tar en liten tur och promenerar runt på nedervåningen, ut på altanen. På övervåningen går jag bara i nödfall och då är dert oftast för att hämta garn :-)
Att gå i trappor är väldigt ansträngande och nivån på flåsningen är hög! Jag får helt enkelt se det som en liten träning.
Klas tar mig på en biltur. Det har jag skrivit om tidgare. Numera är det oftast just bara en biltur det blir. Tidigare har vi tagit en liten prommis där jag fått bestämma både takt och längd. Men det hör till det sällsynta i dagsläget. Men det är skönt att komma ut från husets fyra väggar.
Jag känner numera ingen hunger men äter för att jag måste (med undantag för paltmiddagar!). Äter en portion och tar oftast inget mer. Men ibland får jag ett otroligt sug efter sött och äter lite Gott & Blandat. Jag skyller på kortisonet som ökar aptitlusten och dessvärre gör så att jag ser ut som en boll i både ansikte och buk.
Imorgon är det måndag och ASIH besök för provtagning. Jag har en känsla av att jag i det allra flesta fall i dagsläget behöver trombocyter. Som tur är så tar det "bara" 20 minuter att transfundera dem jämfört med med blod som ibland kan ta över 1 timme. Jag önskar att Susanne som är sjuksköterska, är den som kommer imorgon. Jag vill gärna lämna över stjärnduken som jag virkat åt henne och även överlämna alla små mandalor (dukar) som jag virkat som tidsfördriv och ska överlämna til övrig personal.
