tankarstugan.blogg.se

Förra året, denna tid, var jag sjukskriven för utmattning. I år är jag också sjukskriven men av en helt anna anledning. På Fars dag den 12 november skulle vi (hela familjen) in till stan och gå på museum och sen äta på asiatisk restaurang. Jag bestämde mig för att ta en löprunda. Den här gången fick det bli en slinga på ca 8 km, mot Älvsjö. En fin skogsrunda med bred stig/väg. Sprang i lugnt tempo. Det var många ute på promenad. Jag och Klas har sprungit där många ggr. Kuperat men ändå skön slinga. Jag kommer upp på en liten höjd och ska ta mig an en nerförsbacke. Inga konstigheter. Springer om en ung kille som promenerar. Efter halva backen händer något. Jag måste ha snubblat över någon liten kvist eller något. I vilket fall som helst så faller jag som en furarakt fram och landar på mage. Killen som jag just sprungit om kommer fram till mig och frågar om han ska hjälpa mig upp men inser att det inte går för det gör skitont i armen. Jag lyckas ta mig upp på något sätt och han hjälper mig att ringa Klas. Jag tackar den hjälpsamma tonåringen och han fortsätter sin promenad. Jag genar och fortsätter att gå och fortsätter att prata med Klas. Berättar gråtandes att vi nog måste åka direkt till akuten. Vi lägger på. På vägen tillbaka möter jag folk. Jag gråter av smärta men inte en enda frågar eller undrarvad som hänt. 

Klas kommer och hämtar mig och vi åker genast till akuten. Jag blir prio 1 på närakuten. En mamma är där med sin dotter. Hon börjar prata med mig och hjälper mig med lite småsaker som jag uppskattar jättemycket. Hämtar vatten, viker min jacka, avleder mig. Vilken otroligt fin människa. Hon jobbar som specialpedagog på skola och jobbar tätt ihop med arbetsterapeuter. Det borde finnas fler människor som Frida. Jag blir skickad till röntgen. Klas kör mig i en stol och jag får vara med om en otroligt smärtsam röntgen fast jag fått smärtstillande innan. Många bilder tas. Jag kommer åter till närakuten och får träffa läkare. Jag får beskedet om att jag drabbats av en fraktur i överarmen. Frakturen är sluten, alltså ingen kross skada. Men med en rehabilitering som heter duga. Upp till 8 veckor. Det blir med andra ord sjukskrivning. Jag åker hem från akuten med en slunga och ett besked om att jag ska på återbesök till ortoped om 2 veckor. 

Jag inser omgående att vi människor är beroende av båda våra armar och händer. Jag har ingen svullnad i handen och knappt några blåmärken men ONT har jag. Jag känner mig väldigt handikappad. Det är hur svårt som helst att göra någon aktivitet med den icke dominanta handen, i mitt fall vänster. Torka sig efter toabesök, tvätta händerna, borsta tänderna, skiva bröd, äta, diska, laga mat mm. Testa själv ;-)

Men jag får ju leva som jag lär. Att klä på sig kan man ha strategier för och efterhand lär man sig att göra det man behöver göra, på annat sätt. Men det är väldigt irriterande att inte vara självständig. Jag tar detta som en ny erfarenhet.

Under sjukskrivningens första vecka hade jag tid hos sjukgymnast. Jag fick då 3 enkla övningar som jag varit duktig och gjort 3 ggr/dag. Jag har också haft som mål att gå ut och promenera och inte bli stillasittande inomhus. En liten utmaning må jag säga eftersom det nu blivit vinter. 

Efter 2 veckor blev det då återbesök till ortopeden. Först en röntgen tid där de tog färre bilder än förra gången vilket jag var väldigt tacksam för. 

Fick därefter träffa doktorn. Frakturen ser i princip likadan ut. En sjukskrivning läggs på det. Jag fick också förmånen att träffa sjukgymnast vilket jag blev väldigt glad för. Fick vänta en liten stund men det gjorde inget. Träffade sen en väldigt trevlig sjukgymnast som gav mig information kring de övningar jag ska göra 2 veckor framåt, och därefter fortsätta med fler övningar. Det brukar läka på bra och jag bedöms bli helt återställd. Skönt! Men tålamod är inte min bästa kompis men inser att jag nu får låta tålamodet stå på första parket. 

Dagen efter har jag återigen sjukgymnast besök men i primärvården. Hon lägger på och utökar mina övningar. Det känns bra. Återbesök om 2 veckor. 

Mitt liv just nu är böcker, serier, lite virkning, promenader och inte att förglömma: göra övningarna. Grannen mitt över har opererat höften och är immobilserad hemma. Vi håller kontakt och kollar varandras mående.  Vi är i samma ålder. Jag är i allafall glad att jag kan GÅ! 

I övrigt så vill jag ju egentligen söka nytt jobb. Jag har ju tidigare varit inne på ASIH liknande verksamhet men tänkt om. Jag behöver ju inte söka exakt de jobben. Min goa och fina vän Ulrika, som för övrigt är sjukgymnast (vi har teamat ihop), har tipsat mig om ett jobb där annonsen kommer ut i januari. Ok, jag söker det med en risk att jag får en lönesänkning. Den som lever får se. 

På återhörande …