Var är jag idag?
Jag får ett meddelande av min fina vän Karin. Du vet, Karin, som var med mig från början. En av hennes vänninors dotter har fått bröstcancer. Hon ville tipsa om min blogg. Jag behöver gå in i den själv och läsa hur jag skrivit. Jag måste nog säga att jag själv blir berörd av mig själv. Kan man säga så? Jag kommer ihåg att jag fick många kommentarer om min blogg tidigare. Att den var så rakt på och att det kunde kännas som att den som läste den - att det handlade om dom själva. Det är väl att beröra om något?
Det har nu gått över 8 år sedan jag startade min blogg. Full av kaos var jag. Hade inte en tanke på att mitt liv skulle se annorlkunda ut år 2022. Jag är samma människa men kanske inte med samma förutsättningar. Mer eftertänksam och mer känslig på olika sätt. Jag vet inte riktigt vad som förändrat mig. Diagnosen, cytostatikan, strålningen, den antihormonella behandlingen? Eller kanske hela situationen. Jag gör samma saker som jag gjorde för 8 år sedan men på ett annat sätt. Tränar - ja. Arbetar - ja. Umgås med vänner - ja. Går i skogen - ja. Yogar - ja.
Min träning har blivit bättre. Jag tränar på ett annat sätt. Mer medvetet. Jag arbetar - 80 %. Nu under sommaren har jag under 2 veckor arbetat 100% pga planeringen på jobbet. Jag tog själv det beslutet och det kändes bra när jag gjorde det. Det var tufft och jag var dessutom ensam (utan sjukgymnast, endast på begäran). Jag fick betala med trötthet och utmattning. Där är orsaken till att jag arbetar 80%. Är stresskänslig, ungefär som en person som drabbats av utmattningssyndrom och sedan ska påbörja sin återhämtning och återgång till sitt arbete. Blir fortare stressad och har då svårt att strukturera mitt arbete. Där är jag tydlig gentemot mina kollegor och dom är väldigt lyhörda. När jag gick på semester 22 juli så blev jag fast anställd på Capio. Vilken lycka! Jag umgås med mina vänner men jag har lärt mig att inte boka upp aktiviteter flera dagar i veckan - då blir det snurrigt och jag blir trött. Jag vet vad jag mår bra av. Går i skogen gör jag. Senaste igår har jag plockat hjortron med min älskling. Jag är ju instruktör i medicinsk yoga så jag har det med mig hela tiden även om jag inte utövar yoga varje dag. Det kan jag också använda i mitt arbete och med patienter. Det känns viktigt eftersom jag arbetar med svårt sjuka patienter - i många fall cancer. Bröstcancer förekommer också. Jag upplever inte att det är jobbigt (mer än att jag bara är människa förstås). Jag känner att jag har något att bidra med och kan även sätta in mig i hur patienter kan må av morfin, cytostatika behandlingar osv.
Jag är mer känslig för stora samlingar. Det blir lätt rörigt i mitt huvud av för mycket intryck. Men jag lär mig med tiden vad som passar mig. Mitt liv har blivit annorlunda men jag skulle nog påstå att jag anpassat mig till mitt "nya liv" och accepterat att jag fortfarande kan göra samma saker som tidigare men viss anpassning.
Acceptans.
