Ibland är livet väldigt jobbigt.....
Just nu är livet inte så muntert. Mycket händer samtidigt. Kaos på jobbet, jag söker nytt jobb och allt skiter sig rent allmänt. Å med min hjärna passar inte allt detta in.
I somras sökte jag jobb. Detta var i slutet på juli. Jag hörde ingenting så jag förmodade förstås att rekryteringen redan var avslutad när det helt plötsligt kom ett mail där jag var kallad på intervju antingen via Teams eller på plats. Hoppsan! Ok, bara att ställa om sig. Tankarna började fladdra. Ska jag äntligen få säga upp mig från mitt jobb på ASIH?! Som jag säkert tidigare sagt så trivs jag kanon med arbetssättet och att jag/vi kan planera vårt arbete självständigt. Det finns luft mellan patientbesöken och det finns ti för det administrativa. Ett arbet som passar mig och min hjärna alldeles utmärkt. Men till detta kommer ju även en bra arbetsplats och ett bra ledarskap vilket inte finns.
Den senaste tiden har allt bara blivit rent kaotiskt. Återigen ett svep av uppsägningar och ingen vågar berätta varför man egentligen säger upp sig - att det beror på ledarskapet och på det sätt som företaget styrs. Ingen flexibilitet och en chef med kontrollbehov som är enormt. Där man känner sig skyldig när man sitter inne på kontoret och arbetar administrativt (vilket är ofta förekommande i mitt dagliga arbete), känslan av att man är bevakad. En chef som misstror en och som är tacksam för att arbetsterapeuten finns på kontoret så hon kan beställa hjälpmedel till patienterna. Mitt arbete omfattar så mycket mer än bara förskrivning av hjälpmedel. Om hon bara visste vad mitt arbete egentligen innebär... Att det finns en människa bakom diagnosen. En människa som du och jag. Hätska kommentarer, utskällning av personal, höga röster, utskällningar och känslan av att vara korkad förekommer ganska ofta. Skulle du vilja ha det så?
Rädslan av att "säger jag upp mig så snackar chefen skit om mig, för det har hon gjort om alla som sagt upp sig". Att hon inte förstår att hon lever i sin egen bubbla och inte har en tanke på varför hennes personal slutar. Varför folk som blir kallade på intervju i sista stund meddelar att man fått en annan tjänst? Att misstänka att det är personalen som snackar skit om arbetsplatsen. Att inte förstå att all den personal som slutat under min tid på ASIH Tyresö/Söderort inte rekommenderar att söka till denna arbetsplats.
När Lotta, vår fina undersköterska slutar, är jag den som arbetat längst på kontoret. Jag började augusti 2018. Drygt 3 år alltså. Inte speciellt lång tid.
Nu är jag inte långt ifrån från att få en ny tjänst på ett annat företag. Det ligger lite längre bort men för mig kvittar det. Jag har en god och fin känsla av att detta är en bra arbetsplats där jag kommer att ha arbetsterapeut kollegor. Ha ett bra team att samarbeta med och ett bra arbetsklimat. Med en chef som förhoppningsvis inte ger mig sura kommentarer eller förminskar mig. En chef som jag vågar gå in till i förtroende, där jag vågar uttrycka mina känslor och tankar. En arbetsplats där jag inte behöver skriva i tidsboken varför jag går från jobbet 2 minuter innan utsatt tid.
Jag väntar nu på den sista klämmen. Där jag ska få meddelande om att tjänsten är min, att jag får den lön jag önskar och att jag kan säga upp mig från min nuvarande tjänst.
Den nya tjänsten innebär arbete på en palliativ avdelning med 12 patienter och planera för dessa patienter. Med min kunskap inom medicinsk yoga och lymf kommer jag att ha mycket att bidra med. Jag ser mig själv som empatisk och får ofta en väldigt god kontakt med mina patienter. Jag har inga problem att samarbeta med personal med olika yrkeskategorier - sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, dietister, kuratorer, chefer...Jag ser mig själv som en god människa. Jag gillar inte konflikter och jag måste erkänna att jag är lite konflikträdd och tror mer på att man kan diskutera sig fram till en bra lösning istället för att hamna i konflikt med varandra. Det mår ingen bra av.
Jag hoppas att jag nu inte har för höga tankar om detta (eventuellt) nya arbete som jag hoppas snart är mitt. Men allt är bättre än det jag har nu. Det är väl ändå inte meningen att jag ska leva på omeprazol och lyckopiller för att det är en usel arbetsplats?
