Long time no see
Hej
Nu var det längesen jag var här inne och tiden rullar på.
Jag har haft en intensiv och tuff tid de senaste halvåret kan jag säga. Först pappas bortgång, sen min egen operation och därefter utbildning till lymfterapeut som nu är färdig.
Allt har tagit mycket hårt på mig. Det kändes som att jag gick in i väggen. Så mycket oro i kroppen och med en oerhörd rädsla för att inte klara min utbildning. Däremellan tankar på pappa. Min operation har jag liksom inte tänkt på. Det är ju faktiskt tur att den har gått bra och heller inga komplikationer. Jag fick till slut börja träna efter 3 månader och började ca 10/12. Det var hur skönt som helst. Jag brukar tänka på att när man haft uppehåll i träningen, vilket händer ibland av olika anledningar, och sedan börjar träna igen så är det sååååååå tungt. Så även denna gång. Det är då man inser att man faktiskt var ganska så bra tränad innan. Den här gången var det också jobbigt och jag kände mig som en koloss. Men lusten och glädjen att börja träna var större så det jag bara som ett tillfälligt hinder.
I början av december började jag känna mig deppig och det kändes som att allt var fel med mig. Jag var ledsen och grät för minsta lilla, jag var arg, sur och irriterad på familjen, tyckte alla var idioter för att inte tala om på jobbet där jag kände ren avsky till att gå till jobbet och till och med mötet med patienterna var en börda då jag inte kunde känna någon glädje i jobbet. Fruktansvärd känsla. Så jag ringde vårdcentralen och fick en akuttid till doktor. Jag bad om att återigen få börja med Citalopram (stämningshöjande). Jag kände att jag inte klarade av tillvaron längre. Jag kan beskriva mycket mer om hur jag mådde men det blir ingen rolig historia så jag stannar här. Jag mådde rent ut sagt piss!! Jag började med tabletterna och kände ganska omgående effekt av dem. Kände att jag inte längre behövde drunkna i mina funderingar och tankar och känslan av att vara en värdelös människa.
Jag äter just nu en låg dos och kanske att jag behöver höja den snart. Jag vet inte riktigt. Igår fick jag en känsla av att vara dum, korkad, idiot osv....när min chef gav mig några skopor. Utan anledning. Jag får då känslan av att jag är värdelös, inte är värd någonting och att ingen tycker om mig. Hon kan verkligen konsten att trycka ner andra människor. Jag tror i grunden att hon inte tycker om mig. Kanske ångrar hon att hon anställde mig bara på ett bräde. 10 minuters samtal med henne och jag var anställd. Jag var ju förstås överlycklig och tänkte att jag måste ha gjort intryck på henne. Men så verkar inte vara fallet idag.
Jag kan ju ha önskemål om hur en chef behöver vara och jag är beredd att tro att många håller med mig. Men jag har ingen stöttande, peppande, empatisk chef. Aldrig några glada tillrop här inte. Hon är det motsatta. Men jag älskar ju mitt jobb med patienterna och hade det inte varit för dom så hade jag ju slutat för länge sen. Arbete inom ASIH växer heller inte på träd. Så jag för försöka hålla mig rak, stolt och säker.
Självförtroende Ja. Självkänsla Nej. Det är jag det. Men tanken är ju inte att jag ska behöva äta lyckopiller för att jag mår dåligt på jobbet. I slutet på januari har jag faktisk en tid bookad hos psykolog på Vårdcentralen. Jag mår bättre nu men jag behöver verkligen prata med en professionell. Jag hoppas att tillvaron snart kommer att kännas bättre. Jag kan ju faktiskt inte låta bli att tänka på att jag "fuskar" när jag äter mina tabletter.
Ta väl hand om er där ute.
Kram
