5 jan 2020
Hej
Det är nu länge sen jag skrivit om min bröstcancer. Jag känner att jag inte har någon lust att prata om den längre. Och heller ingen lust att tänka på den. Nu vill jag bara leva mitt liv. Jag har slutat med mina antiöstrogen efter många våndor. Bara vetskapen av att jag slutat med dem känns lättare. Jag tänker mig att jag mår bättre i kroppen. Myrkrypningarna och spring i benen kvarstår. Jag har kommit på att liniment hjälper mig så det får jag ta till när jag vet att jag kommer att sitta länge, ex tv, bio, restaurang, bilresa, föreläsningar mm. Överkomligt eller hur!
Men det var många tankar i huvet innan jag bestämde mig för att avsluta den behandlingen. Jag mådde faktiskt dåligt en tid efter beslutet. Tänker förstås på återfall. Sen har jag en klok väninna i Skåne som säger att där äter man dem "bara" i 5 år och sedan anses man vara färdigbehandlad. I Stockholm är kutymen 10 år. Men som onkologen sa till mig: - Du får bestämma själv.
Nu är det ju så att jag under dessa år, sedan 2014, haft sjukvården som bestämt vad jag ska göra och talat om vad jag bör göra och inte göra. Men hallå!! Nu fick jag bestämma själv och det är inte lätt ska jag säga. Bara att vara färdig med cytostatika och strålning var en pärs. Då skulle jag jag tillbaka till jobbet, vara som alla andra, fungera normalt och allt skulle vara frid och fröjd. Jo tjena! Hur lätt var det när jag tumlat omkring i en torktumlare och kommit ut som en helt en annan människa?! Hur får man andra att förstå det? Jag kan ju inte gå omkring och tjata om att jag har dåligt minne, är känslig, blir lätt irriterad, väldigt stresskänslig osv. Komma ut "på andra sidan" och inte känna igen sig själv? Hur kul är det? Som jag tidigare skrivit (tror jag) så är acceptans ett ord som jag ofta använder idag. Det är egentligen det som det handlar om. Jag har accepterat att det är som det är. Ibland får jag också bakslag men ofta måste jag tackla de svårigheter jag har med att stanna upp och hejda mig själv. Inse att nä nu får jag ta det lite lugnt. Samtidigt blir det jag gör väl genomtänkt och ordentligt gjort. Å det är ju bara bra! Så allt är på både gott och ont.
Under nästan 4 år har jag i kombination med Tamoxifen (antiöstrogen tabletterna) även knaprat "lyckopiller". Biverkningarna på Tamoxifen är ibland inte så snälla mot kroppen och den ger bland många andra biverkningar - depression. Så när min pappa fick en hjärtinfarkt 2016 så kände jag att jag klarar inte detta! Både onkologen och min kurator Birgitta hade under flera tillfällen "erbjudit" mig att börja med stämningshöjande medicin men jag hade tackat nej med motivering att jag skulle nog fixa detta själv. Nu står jag återigen i ett vägskäl och har bestämt mig för att sluta med dessa piller. Jag har börjat med att dela tabletterna i 2 så jag tar endast en halv tablett/morgon. Än så länge känns det ok. Man kan tydligen inte bara avsluta behandlingen utan behöver trappa ned. För någon månad sedan hade jag helt plötsligt slut på tabletterna och tog inte dem på flera dagar. Jag fick världens yrsel!! Jisses, det kändes som att jag skulle ramla så fort jag vände på mig tills jag kopplade att det hade med tabletterna att göra. Så jag hämtade ut nya piller. Men nu har alltså bestämt att jag ska trappa ned dem så sakteliga. Egentligen borde jag väl kontakta min husläkare, som skrivit ut tabletterna, att jag vill sluta med dem. Men jag tror nog att hon kommer att rekommendera det som jag just nu gör. Så är det med det!
I övrigt mår jag bra tycker jag. Jag tränar en hel del och har upptäckt trail-löpningen! Jättekul! Sen tränar jag på grupp pass på SATS och försöker löpträna så ofta jag kan. Det blir träning i snitt 4ggr/vecka och det tänkte jag fortsätta med även detta år. Till våren (förhoppningsvis) väntar min bröstoperation kallad diep lambå. Jag står på väntelista och har gjort det sedan augusti. Då blir det nog sjukskrivning gissar jag. Jag kommer då att få ett nytt bröst på höger sida som är tagen från min egen kroppsvävnad vilket blir magen. Det kallas för microkirurgi. Men jag kommer nog säkert att skriva om det sen.
Jag har nu även kommit bra in på jobbet. Jag har ju jobbat över 1 år på ASIH Tyresö/Söderort. Avancerad Sjukvård I Hemmet. En del av patienterna har jag haft sedan jag börjat men många är ju naturligtvis nya. Många har gått bort, en del etsar sig fast och andra går det bättre med. När det rör sig om yngre patienter som är svårt sjuka så känns det extra tungt. Men så klart också med de äldre. Det är svårt att kategorisera och dela in dem i fack. Många är ju svårt sjuka och det är ju därför de hamnar hos oss. Jag känner ändå att jag har mycket att bidra med och har en känsla av att jag kommer mina patienter nära. Alla är vi individer och en del kan vara lite svåra att hantera. Där verkar jag ha en god förmåga att komma i kontakt med dem på ett bra sätt. Människokännare kanske? Med en god känsla för empati. Jag är mycket mån om mina patienter. Försöker att lösa de situationer som uppkommer. Jag tror också på ett gott team arbete. Utan det så blir det svårt att få en helhet i patientens omvårdnad.
I år ska jag läsa till lymfterapeut. Min kollega Birgitta som är sjukgymnast och snart går i pension (om några år) är lymfterapeut och jag tänker att jag kan ta över hennes roll och hoppas att jag blir lika duktig som hon är!
Hoppas ni också får ett fint nytt år 2020!
Vi hörs! Kram!
