Kaos i huvudet
Hej ...
Just nu känns livet lite jobbigt.
Jag har fått veta att jag kommer att få göra min operation i slutet av februari och i början på mars om alla undersökningar har gjorts i tid. Jag har kommit så långt som att jag gjort mammografi igår och den var helt ok vilket kändes skönt. Det jag har kvar är en datortomografi av buken. Den ska jag göra 24/2 och sen är det nästan slutet av februari. Jag har meddelat min chef om min kommande operation så att hon är väl medveten om att jag ev kommer att vara sjukskriven i upp till 6 veckor. Jag tror nog att jag kommer att behöva det. Dels som en del av min egen rehabilitering och dels för att ta en paus från jobbet. Får man säga så?
Idag har det exempelvis varit en pissig dag. Från och till känner jag för att tacka för mig och aldrig komma tillbaka. Det som håller mig levande är mina patienter. Fanns inte dom så fanns inte jag heller. Om man säger så. Min chef är en riktigt opedagogisk chef och pratar först ... och tänker sen eller? Ja det vete tusan om hon tänker alls. Det är så jag undrar ibland. Osmidig och inte direkt tillmötesgående. Man kan ju tycka att jag haft otur i chefer och ibland undrar jag om det är fel på mig eller om jag är extra känslig. Jag vet innerst inne att jag gör ett bra jobb men det finns en jävel på min axel som hoppar och skrattar åt mig ibland och tycker att jag nog inte ska vara så j_vla säker på att jag är bra. Jag har för ca 1 ½ månad sedan slutat med mina s.k lyckopiller. Jag kände att nu är det dags för mig att skapa mitt liv utan tabletter. Utan konsultation av doktor har jag slutat, eller trappat ned, på ett eget bevåg. Det betyder att jag tagit halva tabletten under en lång tid. Sedan började jag med att dag 1 ta en halv, dag 2 ta en halv och dag 3 inte ta någon alls. Så höll jag på tills mina tabletter tagit slut och det gjorde dom för ca 1 vecka sedan. Nu kommer efterverkningarna av att ha slutat med dem. En obeskrivligt obehaglig yrsel. Jag känner inte av den när jag tränar konstigt nog men vid andra tillfällen kan den vara väldigt läskig. Har också känt mig nedstämd och känt mig konstig. Det där cancer spöket har börjat leva igen och hoppar också på min axel tillsammans med den andra jäveln. Konkurrensen är hård!
Sedan december har jag också haft väldigt ont i min nacke. Till slut så beställde jag äntligen tid hos naprapaten. Jag gick där 2 ggr och kände att det tillfälligt blev bättre. Jag stretchar, masserar, kör med en massage apparat som jag köpte för min överansträngda lårmuskel för några år sen. Jag smörjer in mig med liniment i nacke och tar 2 st alvedon innan natten. Jag kan ändå inte sova och ligger och vrider och vänder på mig. Det har blivit bättre men inte bra och jag lider verkligen av det. Idag beställde jag tid på Vårdcentralen och fick en tid 24/2. Jag "får" endast gå på läkarbesök på mina lediga dagar (fredag och måndag varannan vecka), säger min chef. Allt annat är INTE ok. Därför blir det som det blir. Till denna onda nacke finns också en huvudvärk som är svår att bli av med. Å där satt sig en jävel på axeln.
Semester är också ett känsligt ämne. Helst ska man inte ta någon semester alls. Men det allra bästa är att låta personalen vänta så länge som möjligt med att få besked. Tills dess att resorna har blivit så dyra så man inte kan åka iväg. Chefen tar semester ca 2 veckor/år och resten jobbar hon men endast några få dagars ledighet där emellan. För det är väl onödigt att vara ledig, eller? Eller kan det vara så att man har ett sådant stort kontrollbehov att man inte vågar lämna personalen ensam med patienterna? Ja, jag vet att jag är ironisk men faktum är att jag inte har någon smidig chef. Måste man vara pedagogisk och tillmötesgående och schysst och ge sin personal en klapp på ryggen och säga något positivt? Nä, men behöver inte det men det underlättar för att få ett bra arbetsklimat. Jag har insett att man kan gå hur många chefskurser som helst men är du inte lämpad eller har det där nödvändiga för att bli chef så kan man aldrig bli det. Man kan ju faktisk ta hjälp av en mentor eller en coach och få handledning men om man bestämt sig för att "jag är en bra chef" så är det nog bara att glömma.
Jag känner så här: en bra chef ger trygga medarbetare och ett bra arbetsklimat. Ibland kan jag känna att man måste vända kappan efter vinden. Jag känner mig inte bekväm i samtal, möte eller annat sammanhang tillsammans med min chef. Vad göra åt det när man trivs i övrigt? Ja, den som kan ge mig tips är välkommen att göra det för jag vet då inte.
I alla fall....så hämtade jag ut nya "lyckopiller" idag. Jag hade ett uttag kvar och imorgon börjar jag med dem igen. För att jag är jag.
Hejdå
