tankarstugan.blogg.se

Återigen är jag trött och tömd på allt vad energi heter. Min pappa föll hemma i huset i Skaulo. Låg på golvet i minst 12 timmar men det är fortfarande oklart hur länge. Inga frakturer tack å lov men blåslagen och mer förvirrad än tidigare. Jag bestämde mig att jag skulle åka upp med nattåget. Det var söndag för 1 ½ vecka sedan. Pappa låg på sjukhuset i 1 vecka innan jag tog hem honom på permis och sedan behövde han inte åka tillbaka dit. Vårdplanering vilket slutade med hemtjänst 4 ggr/dag med hjälp med medicin utdelning, tillsyn, dusch mm. Ganska mycket insatser och jag ville stanna kvar tills allt börjat fungera. Full speed i min hjärna hela tiden. Till slut sa kroppen till mig att nu är det en förkylning på gång och jag kände mig risig med lätt feber, snuvig och ont i huvet. Det konstiga var att jag var ut och sprang kvällen innan och det var otroligt skönt och gick jättebra. Jag tror mest att det var en stress reaktion. Jag har fått höra att jag är bra på att känna efter vad jag behöver och planerar för mig själv efter det. Om man ska tacka cancern för något så har det väl medfört att jag stannar upp mer nu än tidigare, reflekterar och funderar över vad jag bör göra när kroppen och huvet säger ifrån. Jag sov dåligt den veckan som pappa låg på sjukhuset och sov bättre när han kom hem till huset. Jag visste att jag skulle få tillbaka min trötthet och att jag skulle känna mig sliten efter allt det här. Men det gäller att smida medan järnet är varmt så jag bakade bröd till pappa, dammsög och vaskade hela huset, ordnade i sovrummet med alla sängkläder och handdukar. Lagade mat och frös in. Kanske inte så konstigt att tröttheten kommer. Efter drygt en vecka satt jag på flyget ner till mitt liv här. Lämnade pappa ensam hemma med en oro i kroppen och en rädsla för om han skulle klarar sig eller inte. Skulle han ramla igen? Min pappa betyder väldigt mycket för mig om det är någon som lyckats undvika att lista ut det. Magkatarren som började för ca 2 veckor sedan är nu borta tack vare Losec mups. Nu får den gärna hålla sig borta. Vad gjorde jag utan mina lyckopiller? Jag hade dukat under för länge sedan. Dom ser ändå till att jag håller mig ovanför vattenytan.

 

Att komma tillbaka till jobbet är jobbigt. Det beror mest på att då ligger det en massa lappar på mitt bord med patienter jag ska ringa, det har kommit andra meddelanden, email osv. Dessutom behöver jag ringa upp patienter som blev avbokade förra veckan och jag behöver boka in nya tider. Tider som inte finns.

Jag fick ringa upp till mina yogisar och meddela att jag skulle ha mediyoga klass på onsdagen. Det är trots allt den bästa tiden på hela veckan trots att det också är min längsta dag. Idag fick jag otroligt fin feedback! Jag har bedömningssamtal inför ev deltagande i Mediyoga gruppen. Hittills har jag tagit med alla jag "intervjuat" och det beror också på att de flesta är kvinnor och lever under en extrem hård stress. Mer hos yngre än hos äldre.

Idag hade jag ett "nytt" bedömningssamtal med en patient som redan har gått sina 10 ggr hos mig men som jag själv känner att hon ev behöver få lite mer tid. Hon hade tagit med sig utvärderingsenkäten som alla får fylla i som gått på Mediyoga 10 ggr. Där frågar jag bl a om sömn, stress, irritation, smärta. Jag blev så glad av att se att alla delar hade blivit mycket bättre och dessutom fick jag fina ord av henne. Jag suger åt mig alltihopa och känner mig stolt vad jag lyckas åstadkomma :-) Hon börjar i gruppen snart igen.

Samtidigt blir jag förskräckt över hur många som mår dåligt där ute i samhället. Men jag lägger ingen press eller stress på mina yogisar. Jag vill att dom alla ska må bra och yogan ska ge dem de som dom behöver. Nu har jag blivit varm i kläderna också så det känns väldigt roligt att känna att det flyter på mer nu.

 

Imorrn har jag min lediga fredag som jag ska ägna mig åt ett cellprov på morgonen för att sedan ta en lång löprunda. Köpa present till min fina kusin som fyller år och kanske en eller annan fars dags present....

 

Lev väl och ta hand om varann