Det brinner i skallen
December och lucia. Jag är trött. Under de senaste månaderna har stressen blivit mer påtaglig i mitt liv och översvämningen har varit mycket mycket nära.
Jag behöver en balans i mitt liv (vem behöver inte det??) men den här balansen får inte rubbas för mycket för den är mycket skör. Mitt arbete är en stor "bov" i det hela. Jag vet att mitt arbete inte är så passande för mig. Jag menar med all stress. Det hela började med min pappas fall i november. Sen har allt bara byggts på i min hjärna. Oro för honom och sedan försöka sköta ett stressigt jobb däremellan. Jag har inte hunnit med att skriva journaler, jag har inte hunnit med att slutföra mina patienter, jag har inte bett om hjälp, jag tror fortfarande på att den där duktiga flicka ska klara allt som förut. Hur dum får man vara? Jag önskar att jag skulle vara bättre på att be om hjälp. Det säger en klok kollega till mig hela tiden. FRÅGA! om du inte kan eller vet....
Ja, och varför gör jag inte det? Jag ska försöka förklara hur min hjärna fungerar.
Tänk dig att du står vid spisen och kokar mjölk. Du tror att du har koll. Du står länge och tittar och ser hur det liksom börjar bubbla i mjölken. Jag har koll tänker du. Det är ingen fara. Jag står här en stund till. Det puttrar och har sig. Du vänder dig om för att hämta något från kökslådan, du har fortfarande koll. Du kommer på att du nog måste börja med middagen. Eller är det bättre att börja med salladen. Förresten är det nog bättre att jag står och passar mjölken. Men jag är hungrig så jag vill gärna ta en macka. Men jag måste hålla koll på mjölken. Jag går och hämtar en macka och tar ut smöret från kylen. Oooops. Där höll mjölken på att koka över. Men jag hant. Jag har koll. Jag tar fram salladen för att börja med den. Men jag måste hålla koll på mjölken. Sedan i ett obevakat ögonblick kokar mjölken över. Den svämmar över kastrullkanten. Det går inte att stoppa. Det börjar lukta bränt. Mjölken fastnar på plattorna. Du förbannar dig själv för att du inte hade koll. Dina tårar börjar rinna. Det här var ju onödigt! Det är så dags nu. När det redan är för sent. Alldeles för sent upptäcker du att det är bäst att ha koll på en sak i taget. Prioritera det som är viktigast och planera. Men när din hjärna blir stressad så finns inte dessa hjälpredor att ta till. Då finns det inget i din värld som heter planera och prioritera. Det blir bara kaos. Och en massa efterarbete.
Efteråt kanske du tänker hur kunde detta gå till? Jag vet ju hur jag bör göra när det blir så här. Men på nåt sätt så fungerar inte tankeverksamheten. Efter gråten kommer en enorm trötthet. En trötthet du inte kan vila eller sova bort. Den bara finns där i ditt liv. För evigt. Att försöka förklara det här för någon som inte varit med om samma hjärncentrifug är svårt. Man säger att man förstår, men hur kan man göra det när man inte varit med om detta? Man kan försöka förstå. Men när man om och om igen försöker förklara så känns det till slut som att man talar för döva öron. Å till slut låter det inte som att jag talar sanning. Det hela blir som en stor lögn och det känns som att jag ljuger.
Snälla, bolla inte över "problemet" på mig för jag kan inte lösa det här. Jag behöver hjälp. Proffs hjälp.
Tack och lov är det ett långt "jul-lov" som väntar strax och jag ska passa på att vila upp mig och ta hand om mig själv och min familj.
Igår och idag har jag börjat att se slutet och ljuset på tunneln. När det är som mörkast då ogillar jag allt och alla. Varför skulle jag råka ut för den här cancerskiten?? Jag blir arg på mitt minne som inte fungerar, jag klankar ner på mig själv, jag känner mig som den sämsta människan i världen och dessutom inte som någon rolig kollega. Jag är skiträdd för att jag ska få återfall. När jag börjar se ljuset i tunneln kommer solen. Jag börjar ganska snart älska världen och alla människor i den. Älska mitt arbete och gilla mina kollegor. Jag ser positivt på världen och framtiden. Jag ska banka skiten ur cancern så den aldrig mer kommer åter. Ja, livet är på topp helt enkelt. Det är som att leva i en Dr Jekyll och Mr Hyde version av mig själv. Å det är fan i mig inte lätt. Det är därför jag vill ha en stadig balans i livet och ingen variant av upp och nergångar.
Gud, giv mig styrka!
