Bemötandeproblem....
Inför min operation i augusti 2014 så gick jag med i en studie om det implantat jag fick när de avlägsnade tumören. Dags alltså för återbesök hos kirurgen. Med hopp om att han skulle ha en bra dag och inte komma med så dumma kommentarer. Ja, jag är ju bara en simpel människa som inte förstår vad som försiggår i hans kirurgvärld. Efter att ha fått se mina 3D bilder då brösten blev fotade så inser jag att det behövs en rekonstruktion av brösten. Alla papper rörande studien inskickade. Nu återstod bara besöket hos Dr Lohmander. Jag anmälde mig i centralkassan och sen den välbekanta vägen fram till hissen för att åka ett ynka våningsplan till Bröstcentrum. Ett tryck på knappen för att den tunga dörren ska öppnas automatiskt. Ett välbekant väntrum som är en gammal vårdsal. Det sitter några stycken där. De flesta utan sällskap men några med sällskap. Jag har ingen aning om varför de är här. För att få besked? För ett möte med bröstsköterskan? För att träffa kirurg? En sköterska kommer ut och meddelar att de som ska träffa Dr Fredrik Lohmander får vänta lite extra för han är sen. En tjej i min ålder nickar förstående. Jag förstår att hon också ska träffa honom. Hon blir inropad före mig. Ja, då vet jag att jag får vänta lite till då. Efter ett tag ser jag henne svischa förbi i korridoren med ett leende på läpparna. Är det bara jag som går från hans rum utan ett leende på läpparna efter avslutat besök? Någon minut senare sitter jag också i hans rum. Han kallade in mig med ett stort leende på läpparna. Kan inte låta bli att tänka att han nog hellre ser patienterna sövda och redo för kniven istället för att blotta patienten vaken och talför. Han börjar prata om brösten så klart och hur nöjd jag är. Nja, inte så nöjd efter att jag sett resultatet efter 3D fotografierna. Jag ser ju mig själv i spegeln varje dag men det är en helt annan sak att se sig själv på ett fotografi och blotta brösten på det sättet. Så klart så får jag ta av mig på överkroppen. Han ser att det inte ser speciellt bra ut. Jag berättar att jag efter strålningen upptäckte att bröstet flyttat på sig. Då säger han att han glömt bort att jag strålats (har du inte läst journalen, Fredrik?). "Ja, jag berättade för dig innan behandlingen att implantatet förmodligen skulle flytta på sig och du sa JA, JA och sen sa jag också att bröstet skulle bli hårdare och du sa JA, JA. Och jag frågade dig om du ville göra en rekonstruktion och du sa NEJ" Ja, det tror jag säkert att du sagt men jag har väldigt dåligt minne. Men finns det möjlighet att göra en rekonstruktion nu? "Ja, det är klart det gör". Ni som läser det här kanske förstår att det inte känns riktigt bekvämt att gå till den här kirurgen. Han är duktig, det går inte att komma ifrån men han har svårt att bemöta sina patienter. Med det menar jag att jag har fler bröstsystrar som upplevt samma bemötande från honom. "Men du är väl ändå nöjd för att du fått ett implantat?" Ja, det är jag, säger jag. "Ja, för annars hade du ju varit helt platt". I samma stund när han säger det så säger jag (dumt nog) att jag hade väl fått en expanderprotes i så fall? Då suckar han, skruvar på sig och säger nja, riktigt så går det inte till. Jag ångrar genast att jag nämnt något om expanderprotes. Sen kommer en förklaring om än det ena och än det andra och jag känner mig totalt idiotförklarad. Det slutar i alla fall med att han frågar mig NÄR jag kan göra rekonstruktionen. Jag blir så klart förvånad. Det måste ju vara lång väntetid?? Nähä, tydligen inte. Ja, när finns det tid? Ja, det beror väl på om du ska ut och resa eller har någon resa inplanerad. Nä, inte riktigt ... oktober? Ja, visst, jag ber en sköterska ringa upp dig.
Han kommer med ett stort leende och säger: "Ja, då var vi klara då". Jag går från Bröstcentrum med en märklig känsla. Han är precis likadan som han varit de andra gångerna. Jag skänker en tanke till mina fina onkologer och tänker att det är en milsvidd skillnad mellan dem. Onkologerna (i alla fall "mina") har ett stort hjärta och är väldigt inkännande och med empati. Men kirurgen är av annan kaliber. Ok. Han är duktig som kirurg i alla fall. Kontentan av det hela blev att han kommer att öppna mitt opererade bröst och justera implantatet och på det friska bröstet kommer det att göras ett lyft. Det kommer att bli bra. Det här med bemötandet är kanske något som jag får lägga åt sidan. Inte utmana honom. Vara nöjd att han vill göra en rekonstruktion. Det finns så många guldstjärnor i vården och dom har jag också mött förstås. Men dom här som utmärker sig på ett annat sätt borde ju faktiskt inte etsa sig fast i minnet. Glöm och gå vidare. Samtidigt så tänker jag på mig själv. Vad händer om jag är otrevlig eller vass mot mina patienter? Nä, det känns ju inte värdigt att vara det mot människor som på något sätt är beroende av andra för att få till stånd den hjälp de behöver. Jag vet att med ett vänligt bemötande och med ett stort hjärta vinner man så mycket tillbaka och kan gå från jobbet efter dagens slut med ett leende på läpparna...
