tankarstugan.blogg.se

Ja, det här var inte något jag direkt räknat med. Känns faktiskt ganska surt så här efteråt. Det hela kom så plötsligt. Jag jobbar till 12 på fredagar och det sista jag och min kollega hade var en förläsning för vår KOL-grupp som vi har tillsammans med sjukgymnasterna och sedan höll jag i en kort avslappning med guidning och lite andningsteknik. Roligt att få ha börjat med lite smått med medicinsk yoga.

Därefter var det inte så mycket kvar av min fredag. Jag skulle hem och packa. På lördag skulle vi ju åka till Alicante med jobbet! På konferens! Jättekul även om det skulle innebära en mycket tidig morgon. Så här i efterhand kan man ju tycka att det nog var för väl att jag aldrig kom med på den resan. Då hade jag förmodligen blivit sjuk på flyget och i ett helt annat land. Det hade ju inte varit att föredra.

Jag packade ihop mina saker och sa hejdå och en sista check med de tjejer som skulle samåka till Arlanda.

Jag sätter mig i bilen och börjar åka iväg, måste svänga in vid Kungens Kurva för att köpa kattsand till Simon. Jag känner att jag börjar frysa lite och sätter på lite extra värme. Det brukar inte behövas eftersom jag har vallningar lite då och då. Jag föredrar hellre lite svalare. Gör mitt ärende och börjar köra hemåt och känner att jag börjar frossa. Längtar bara hem för att äta lunch. Och för att sedan börja packa! När jag kommer hem skakar mina händer och jag känner helt plötsligt inte alls för någon lunch. Jag slinker upp till övervåningen, tar på mig mjukisbyxor och kryper under filten. Jag sover i frossa ca 3 timmar. Vad är det som händer? Med erfarenhet så vet ju jag att hög feber börjar med frossa. Jag har liksom varit med om det förut. Jag skickar ett sms till Klas om att jag inte mår speciellt bra och om han kan hämta barnen vilket naturligtvis min älskling kan göra. Jag ser den där Alicante resan tyna bort i fjärran. Ska man kalla det för tur eller otur? Klas och barnen kommer hem. Jag bestämmer mig för att ringa avdelning A23a på Karolinska Sjukhuset i Solna. Dit man är ombedd att ringa efter kontorstid och under helg om det är något som händer. Jag är ju opererad där så dom vill dom sköta ev. efterföljder av det på plats. Jag ringer flera gånger. Det är telefonsvarare som svarar utan möjlighet att lämna ett meddelande. Jag får lov att kolla upp så det är rätt nummer som jag ringer och det är det. Ringer ungefär 4 ggr innan jag ger upp. Vad ska jag nu göra säger min irrationella hjärna?? Ring sjukvårdsupplysningen säger Klas. Ja, så klart. Dom lyssnar på vad jag säger och jag ombeds ta kontakt med närmaste akut.  Huddinge sjukhus. Nä, tack, dåliga erfarenheter. Då blir nästa anhalt Södersjukhuset. Där har jag i alla fall goda erfarenheter av vården. Klas ringer våra underbara grannar Emma och Lorenz och frågar om barnen kan få vara hos dem en stund? Ja, självklart. Sen puttrar vi inåt Södermalm. Jag fryser. Känner mig inte på topp direkt. Klas parkerar bilen och under tiden går jag in på akutmottagningen. Ser inte ut att vara så mycket folk...Blir hänvisad vidare och får där en smärre chock. Det ligger folk överallt. Jag blir mottagen och sköterskan frågar om jag vill ha en bädd att ligga på eller om jag kan sitta i väntrummet. Ähhh, jag kan sitta i väntrummet. Där sitter det fullt med folk men det finns plats över till oss. Ett äldre par sitter där. Dom har böcker med sig. Ser till synes ganska friska ut förutom att hon skrällhostar rakt ut. Till en början funkar det ganska bra att sitta ned men efter ett tag börjar jag känna illamående och svettningar. Ber Klas om att säga till om en säng att få ligga i. Jag orkar inte sitta längre. Det dröjer minst 45 minuter innan de kan uppbringa en sängplats. Det är skönt att få lägga sig ned och illamåendet avtar. Jag ligger mellan 2 fyllgubbar. Den ena stirrar på mig hela tiden. Ser ganska rufsig och sliten ut. Säkerligen inte så gammal som han ser ut. Ropar på personalen hela tiden. Han vill ha hjälp. Vem vill inte det? Sälla dig i ledet, gubbe! Han luktar också. Akuten full med fyllisar. Den andra fyllisen ligger på en säng och vill hem. Efter en stund ser jag att doktorn pratar med honom. Råder honom att vänta på sin tur men han envisas med att han vill hem. Han tokdarrar där han ligger. Har tydligen tuppat av hemma. Doktorn råder honom att vara kvar eftersom det finns en risk att han börjar dricka så fort han kommer hem och får delirium. Nä, jag ska inte dricka, lovar han doktorn dyrt och heligt. Eller hur! Hon kan inte hålla honom kvar mot sin vilja och säger samtidigt att hon då inte kan ordna med transport hem. Det får han göra själv. Jag inser att han är totalförvirrad. Han irrar runt en stund och undrar hur han ska komma ut, var bussen går, och hur han hittar till tunnelbanan. Just nu bryr jag mig inte faktiskt.

 

Klas har sedan ett tag bakåt åkt hem till barnen. Eftersom jag inte ätit någon lunch så har han köpt en macka och banan till mig. Inget smakar speciellt gott. Dessutom är mackan torr som en träbit. Efter ett antal timmar blir jag flyttad till en annan del av korridoren. Här är inte lika mycket folk och jag får ligga längs en vägg. En plats i lyx med andra ord. Ytterligare någon timme passerar och klockan hinner passera tolvslaget. Äntligen, äntligen är det min tur. Jag får ett eget rum och doktorn kommer. Jag visar nu mitt bröst vilket är orsaken till min feber. Mitt opererade högra bröst. Det är alldeles rött på ett stort område på och runt det, det är ömt och jag kan knappt röra min arm och ännu mindre rotera den utåt. Jag har kirurgtejp på båda brösten för ärrens skull. De ska ju läka fint! Doktorn avlägsnar tejpen på det högra bröstet och hon konstaterar omgående att jag har en infektion. Det sipprar var ur ärret nämligen. Hon tar en odling. de ville gärna ta blodprov på mig men då jag är så svårstucken så lämnar dom över det till avdelning 57 där jag till slut hamnar vid 01.30 på natten. Jag hann bli stucken 6-7 ggr ändå innan dom gav upp. Att sticka i fötterna - nä, där går min gräns.

 

Det tar ett tag att somna. Jag hamnar i en 4-sal med 2 män och nu 2 kvinnor. Men det är alldeles tyst. Inte en enda snarkning. Jag blir förvånad. Droppet kopplas på. Antibiotika. Ett ganska starkt sådant. Klarar den att dra ner på, vad jag får veta sen, kraftiga infektionen. Jag blir väl omhändertagen. Blodtryck, puls, saturation, feber, puls, blodprov, antibiotika, alvedon.

På morgonen får jag veta att jag inte ska äta någon frukost. Jag ska vara fastande ifall de behöver operera. Vadå operera? Doktorn säger till mig när hon går ronden (bröstkirurg) att en sådan här kraftig infektion är väldigt svår att få bort, ofta måste man operera implantatet, bli platt. Hitta andra sätt att få ett bröst. Typ med lös protes. Helt plötsligt sjunker hela min självkänsla, jag känner mig totalt värdelös och fruktansvärt utlämnad. Först får man bröstcancer, sen ska man genomlida alla helvetes-behandlingar och leva med biverkningar hela livet, och när man tror att man är på väg till ett någorlunda normalt liv så är det någon som kommer och drar undan mattan för en. Jag blir jätteledsen. Klas säger till mig att det inte spelar någon roll. Jag älskar dig lika mycket för det. Å då gör det ännu ondare i hjärtat. Jag vet, men jag vill gärna ha ett bröst. Jag känner mig tillräckligt stympad för livet som det är. Både fysiskt och psykiskt. Jag tänker på det här hela tiden.

Det blir ingen operation just nu. Istället blir jag skickad till röntgen. Dom vill titta med ultraljud hur det ser ut inuti. Det visar sig att jag har vätska utanför implantatet. Över 0,5 mm. Ett dränage sätts in och det kommer genast ut en himla massa klägg. Gult, brunt, grönt och lite sörjigt. Ja, ut med skiten bara.

 

Söndagen kommer. Antibiotikan fortsätter att kämpa mot bakterierna. Jag började dagen med att fasta igen. Jag meddelar doktorn att jag INTE vill ha en operation. Han säger att han lyssnar på mig. Eller gör han verkligen det? Om implantatet måste bort så måste den bort. Jag ber en stilla bön till schamanen Marie Hermansson som jag träffade på Tullinge Yogacenter förra hösten. Ni vet, hon som sa att hon såg en sönderbombad bil. Hjälp mig, Marie. Det blir ingen operation idag heller. Familjen hälsar på. Jag vill inte vara på sjukhus. Jag är klar med det här. Jag vill tillbaka hem och jag vill jobba. Vara den där extremt vanliga människan. Tyvärr går inte det idag.

Jag vill byta sal. Kvinnan som låg mitt emot mig fick åka hem igår på permission och sova i sin egen säng, kom tillbaka i morse och blev sedan utskriven. Jag är ensam med 2 karlar som dessutom pratar väldigt högt med sina anhöriga och den ena är förstoppad och håller på att småfjärtar hela tiden. Oavsett tillfälle. Den ena har en syster som kommer och hälsar på. Hon pratar så hela avdelningen hör. Dessutom stinker hon av parfym.  Jag har god lust att säga till. Men jag är tyst. Jag får byta sal. Det blir en 2-sal. Där ligger en äldre kvinna. Hon är väldigt tystlåten av sig. Får besök av sin gubbe och jag blir lugn när jag hör dem prata. Finlandssvenska. Natten kommer. Antibiotikan slutar inte att droppa in i min kropp. Blodprov, nya stick, babynål, alvedon, blodtryck, feber, puls, saturation.

 

Börjar måndagmorgon med ... att fasta. Hungrig som attan. Bröstet är fortfarande rött, ömt och svullet. Armen går knappt att röra. Aj. Jag får ett meddelande av Elin. Vi var på cancer rehab tillsammans i Mösseberg förra året. Hon undrar om jag är kvar på SöS och om jag vill ha besök. Ja, självklart vill jag det. Hon dyker upp vid halv elva. Vi pratar. Det är så skönt att prata med någon som helt och hållet är insatt i ens tankar och funderingar. Det blir liksom inte tomt snack bara. Jag berättar det här om en ev operation och att det känns väldigt traumatiskt. Hon förstår mig. Elin har själv tid hos onkologen idag. Hon ska få reda på om det hittat något på lungorna. Det gör ont i mitt hjärta. Jävla helvetes cancer. Du är en jävla objuden gäst kan du inte fatta det??

Det känns oerhört skönt att få träffa Elin.

 

Sen kommer doktorn och rondar. Ingen op idag! Magen min kurrar. Hon säger att de försökt få tag på min kirurg Fredrik Lohmander utan framgång. Han är på semester i Sydafrika. Hon säger att jag ska få bli flyttad till Karolinska under eftermiddagen. Näääääääää, inte det också. Jag frågar om inte dom kan ta över mig som patient men det kan dom inte. Dom vill gärna följa upp mig där efter jag blivit opererad där. Jag ska få träffa en bröstkirurg som heter Irma Fredriksson. Sköterskan intygar senare att hon är suverän. Hon har nämligen jobbat tillsammans med henne. Jag tvivlar. Jag blir istället jättesur. Jag har 1 timme på mig att packa. Det går fort. När den något korpulente taxichauffören kommer instampandes med en rullstol i högsta hugg säger jag. Jag ska absolut inte sitta i den där rullstolen.  Där får mina väskor vara. Jag muttrar när jag lämnar avdelningen. Känner mig undanskuffad som patient. Grrrr. Jag ber om ursäkt till taxichauffören sedan och säger att det inte är hans fel att jag är arg. Det visar sig att gubben har samma humor som mig. Han får mig glad i värsting-rullstolstaxi-limousine-taxibussen! Han lämnar mig sitt eget kort och säger om jag behöver hjälp någon annan gång så är jag välkommen att ringa honom. (Typ 14 rullstolar på semester, eller?). Han följer med mig in på avd A23a. Jag räcker fram mitt id-kort och säger hej jag kommer från SÖS. Tjejen i kassan ser helt frågande (hon är sjuksyster). Vem är du? Ska du på återbesök? Vem ska du träffa? Jag hinner med några svordomar innan en annan sköterska kommer till undsättning. Det här börjar inte bra. Skit också.  Jag säger hejdå till chaffisen. Blir mött, faktiskt, av en urgullig sköterska som presenterar sig som Patricia. Ett stort leende på läpparna som suddar ut mina sura miner. Jag får kläder att byta om till. Gör mig hemmastadd, om man  nu kan göra det på ett sjukhus. Antibiotikan fortsätter. Jag har fortfarande dränet. Påsen är bytt och det har nu inte kommit så mycket var i påsen. Min fina syster kommer på besök. Hon sitter i 2 timmar. Däremellan hinner också dr Irma Fredriksson komma. Och jag säger inget mer än att jag fick fullt förtroende för henne från det att hon öppnade munnen. Vad är hennes trick? Konstigt nog så är det så här att jag tror att det är här det vänder. Jag börjar fundera på det här med att plocka ut implantatet. Bli platt från 6 månader upp emot 1½ år. Därefter ta av eget kroppseget material. Typ magen. (Stor tutte du kommer att få då, skojar Klas). Helt plötsligt så känns hela grejen inte traumatisk längre. Jag har fått en doktor som är mån om mig, vill mig väl och framför allt inte har bråttom och pratar så man förstår. Jag fullkomligt älskar henne. Hon pratar om operation och säger att jag har en kraftig infektion och det kan vara väldigt svårt att stävja den med antibiotika. Ofta krävs en operation. Ok, jag hinner tänka att oavsett vad det blir så litar jag på henne. Min syster sitter i 2 timmar. Vi pratar om allt möjligt. Jag är så tacksam att jag har henne. Familjen kommer också sen. 2 livliga barn och en lugn gubbe!

 

Tisdag och ...jag fastar. Damen bredvid mig åkte hem igår kväll. Igår kväll var det tomt bredvid mig men under natten har det kommit en ny kvinna. Jag hör att hon mår dåligt. Morfinet? Idag vaknar jag och tittar genast på mitt bröst. Jag blir förvånad. Det ser normalt ut. Jag kan sträcka ut min arm vilket jag inte kunde för någon dag sedan. Jag blir överlycklig. Tjoho. Irma kommer och jag visar stolt upp mitt bröst. Hon kan knappt tro att det är sant. Det blir ingen operation idag heller. Definitivt inte. Jag blir skickad ner till röntgen eftersom de på avdelningen vill sätta nytt dränage. Kanske bra eftersom den gamla glidit ut. Doktorn nere på röntgen tittar och tittar och säger sedan att det inte är mycket vätska kvar. Endast 0,3 mm vilket är för lite för att stoppa in ett dränage. Det måste vara minst 0,5 mm annars riskerar man att sticka hål på implantatet och då blir det pyspunka. Så jag åker därifrån utan dränage. Glad som få! Det visar ju att det går åt rätt håll. Sen får jag ju inte glömma allt pepp och stöd jag fått från Bröstcancer gruppen på Facebook, från alla vänner på Facebook och arbetskamrater. Sådant blir jag stärkt av.

Klas kommer och hälsar på. Utan barnen. Vi bestämmer att han ska komma med barnen imorgon istället.  

Jag läser, virkar tomtar (varav personalen får en), löser sudoku, går till dagrummet. Nu känner jag igen mig själv igen. Mitt glada jag. Vad skönt det är. Jag känner mig hoppfull. Irma kommer ytterligare en gång på kvällskvisten. Civilklädd för hon är på väg hem. Vill titta på bröstet igen och det är fortsatt bra. Det blir ingen operation imorron heller. Jag kan äta frukost som vanligt. Personalen är toppen. Vänliga, bemötande, empatiska. Precis så där som man vill att dom ska vara. Irma berättar för mig att de haft fel på telefonerna i fredags. Där har vi orsaken till att inget svarat. Hon ger mig tel. nr till grannavdelningen om jag behöver komma i kontakt med avdelningen igen och de inte svarar.

Jag somnar vid halv elva. Kan inte sova. Kvinnan bredvid mig snarkar. Öronproppar i. Men det hjälper dessvärre inte. Har flera avbrott i sömnen och är ganska trött på morgonen. När sänggrannen ska upp och gångträna med sjukgymnast kräks hon. Jag går därifrån. Jag äter frukost i dagrummet.

Jag börjar prata med henne. Hon är jättetrevlig. Har opererat bort ett sarkom i magen. Blir nog kvar ett tag.

Irma kommer. Hon frågar om jag vill åka hem idag eller imorgon. Hon hinner inte ställer frågan färdigt förrän jag säger att jag vill åka hem! Mina värden är bra. Bara som en parentes så kom sköterskan Patricia in till mig förut och sa att hon hade skrikit högt när hon såg hur mina värden hade förändrats. Infektionsvärdet hade gått ner från 247 till 73! Ett tecken på att jag också svarar bra på antibiotikan. Jag får recept utskrivet. Jag ska ta dessa 3ggr/dag i ca drygt 1 månad. Klas hämtar mig. Han har precis fått veta att Ellen har klämt sig i en dörr på skolan och är jätteledsen. Fröken sitter med henne på vårdcentralen. Vi åker direkt dit. Klas får köra hem mig sedan för att sedan åka vidare till ALB med Ellen. Det var ingen fara med fingret. Hon fick bandage. Jag hämtar Leo. Jag känner mig väldigt trött. Men också väldigt glad över att äntligen vara hemma...