Milstolpe
25 mars 2015. Det var den allra sista dagen för min strålning. Det är knappt jag kommer ihåg hur många gånger jag strålades men det var i alla fall skönt när det var över. En frihet liksom. Jag kommer ihåg att mitt sjukintyg skulle ta slut den 30 mars. Det kunde väl inte vara möjligt att jag skulle börja jobba så snart efter avslutad behandling? Därför ringde jag till min kontaktsjuksköterska och bad om att få en telefontid med min onkolog. Men det fick jag inte. Sköterskan ville själv svara på mina frågor och i det här fallet gällde det ju min sjukskrivning. Hon ställer en fråga som gör att en diskussion startas. Hon ifrågasätter varför jag vill ha förlängd sjukskrivning. Efter det här samtalet kommer ytterligare ett samtal med samma sköterska vid ett annat tillfälle. Jag blir ifrågasatt och - känns det som - idiotförklarad. En sköterska som jobbar på onkologen ska väl ändå ha ett visst mått av empati. Men hon har ju aldrig varit i en cancersjuk människas kropp så hon vet inte och kan uppenbarligen inte sätta sig in i den heller. Jag byter kontaktsjuksköterska efter det här och det är jag glad att jag gjorde. Jag har fortfarande kontakt med min sköterska, alltså den jag bytte till, så det är tur att jag bytte från det där hemska människan till den sköterska jag har nu. Det är en av två stolpskott som jag mött under den tid jag kommit i kontakt med cancer sjukvården.
Jag fick ju min sjukskrivning förlängd 1 månad. Men med facit i hand var det ju alldeles för kort tid. För mig tog det längre tid för återhämtning. Men hur skulle jag kunna ha den vetskapen att just jag skulle behöva en längre tid för återhämtning? En omöjlighet. Men jag förstår ju själv att det var på tok för tidigt. Nu har det gått 1 år.
25 mars 2016. I skrivande stund är jag med familjen uppe hos min pappa. Jag, barnen och katten kom i söndags. I söndags dog nämligen Klas pappa. Han somnade in på eftermiddagen med båda sönerna bredvid sig. Han skulle fyllt 85 till sommaren. Klas behövde helt naturligt stanna i Stockholm och fixa med det mest praktiska, tillsammans med sin bror Magnus.
Under 3 dagar har jag varit ensam med barnen och det har fungerat bra. Dom är ganska självgående nu men jag får stå där som medlare när bråk utbryter. Jag har fått möjligheten att åka skidor också. Det gjorde jag redan i måndags. En fantastiskt fin dag med sol från en klarblå himmel. Så klart det är givet med skidåkning då. Barnen stannade hos pappa och jag tog bilen och stack iväg till skidspåren. Hade inte direkt någon plan med min skidåkning. Bara jag fick ta mig ut. Träffade på Tage, en kompis till pappa. Jag stod och pratade med honom en stund och fick lite tips på vilka spår som är bäst att följa. Jag åker helst inte i backar eftersom spåren var ganska isiga. Jag fick bra guidning. Han körde förbi mig men sen såg jag honom på flera ställen efter vägen. Han stannade liksom till och väntade in mig och visade vägen. Så det skidspåret har jag nu åkt ett antal gånger. 6 km första dagen. 8 km andra dagen. Igår blev det hela 9 km. Det är en otrolig frihetskänsla att få ta sig ut på skidor. Jag förstår heller inte var mina krafter kommer ifrån. Gamla skidåkartakter eller dolda muskler? I onsdags var jag, pappa och barnen ute med skoter. Det var jätteskönt väder och alla var nöjda.
I torsdags kom slutligen Klas. Så skönt att ha honom här hos oss. Svag, något orkeslös och trött efter det som hänt och självklart efter lunginflammationen som han också haft. Jag är glad att vi är samlade igen. Idag har det blivit skotertur igen. Imorgon blir det fiske.
Jag orkar mer nu och jag är så glad och tillfreds med det. Igår hade jag dessutom telefontid med min onkolog. Hon frågade hur jag mår och hur det fungerar med Tamoxifen. Bra svarade jag. Sen till min fortsatta sjukskrivning. Under den vecka som jag hunnit jobba 50% har det fungerat bra och över min egen förväntan. Förklarade hur situationen i mars har blivit. I april kommer Ellen att opereras och det kräver att vi är hemma med henne tills infektionsrisken är över. Hon beslutade sig för att förlänga min 50% sjukskrivning till maj. Det tycker jag låter bra och helt i linje med det jag och min chef också diskuterat.
För övrigt har jag känt mig som en duracellkanin den senaste veckan då jag själv haft ansvar över barn och hem. Jag förstår inte själv var mina krafter har kommit ifrån. Helt plötsligt klarar jag saker jag inte klarat förut. Men jag ska nog ta det lite lugnt mellan varven också. Huvudet klarar att tänka något klarare. Tjoho!
Jag är helt enkelt på väg in i bättre tider...
