Life goes on...
Vart tar tiden vägen? Den går fort kan jag konstatera. Jag har ätit mina lyckopiller i snart 1 månad och det är väl nu som det ska ha börjat ge effekt. Det har det! Jag känner mig gladare och lugnare. Mer tillfreds med mig själv. Mer vaken på något sätt. Jag tackar mig själv för att jag började med dem. Varför väntade jag? Jag räknar med att få äta dessa i några år. Men just nu känns det som att det inte gör något. Det känns skönt att jag känner mig lugnare.
Jag träffade min kurator Birgitta. Jag drog hela historien med pappa och all den stress jag råkat ut för och hur dåligt jag mått och varit orolig för honom! Ja, det är livet, säger hon. Hon har ju faktiskt rätt. Även om min reptil hjärna inte fattar det. Det här var ju liksom inte sista gången som jag blev utsatt för mental stress. Inte första heller.
Jag är alltid nöjd när jag går från henne för jag får alltid ut något av det. Vi har inte bokat någon nästa gång. Jag ska höra av mig. Snart är nämligen min långa semester på ingående. Jag har semester från 29 juni och jag börjar jobba igen 15 augusti och då är det dags för mig att börja på 75% och jag är helt övertygad om att det kommer att gå vägen och jag är redo. Men jag är inte redo och kommer nog heller aldrig bli det - till att jobba 100%. 75% är det jag ska koncentrera mig på. Varken mer eller mindre. I och med mina lyckopiller har jag också känt en annan sorts glädje med arbetet. Jag vet ju att jag egentligen har världens bästa jobb och det beror på flera olika saker. Mina fantastiska patienter och det arbete jag gör för dem. Jag känner en evig tacksamhet över att kunna hjälpa människor att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Min vardag känns meningsfull och dagligen har jag ett leende på läpparna.
I slutet på maj träffade jag 2 vänner från Mössebergs tiden. Birgitta och Camilla. Oj vad vi babblade och jag fick värsta energin av dem. Blev uppfylld av glädje och av nytankad energi. Vilken härlig känsla. Det blev förstås prat om våra plasttuttar och stelhet osv. Det som vi alla har gemensamt. Sen mycket annat också förstås. Jag hoppas verkligen vi kan ses till hösten.
Sen kommer en väldigt tråkig del av livet. När en människa dör och försvinner. Detta har hänt med en av våra bröstsystrar som var med oss i Mösseberg. En levnadsglad och positiv kvinna med ett mycket stort hjärta. Så sorgligt. Och alldeles för tidigt. Fuck cancer! Vi är några stycken som ska skicka en gåva till Cancerfonden för att hedra Ingela. Det borde alla tänka på emellanåt. Det behövs så klart mer pengar till forskning. Tänk om man kunde utrota denna bedrövliga sjukdom som tar så många liv. Skänk en gåva du också. Ring deras gåvotelefon på 020-595959. Din gåva behövs!
Jag skulle ju ha varit med på första styrelsemötet för Bröstcancerföreningen Amazona men fick lov att ställa in det eftersom pappa blev sjuk. Nu har jag i alla fall anmält mig till en introduktionskurs för nya styrelsemedlemmar som blir i slutet av augusti Den kan vara nyttigt att vara med på. För jag vill vara med och förändra och vara med och påverka bröstcancervården. Nu har jag möjlighet att göra det. Jag hoppas jag kan bidra!
Snart är det dags att ta en lång ledighet. Glöm inte bort min blogg. Jag kommer nog att skriva här emellanåt ändå trots att det är sommar.
Midsommarafton imorgon och det blir till att fira med kusinen Cecilia med familj. Bara mysa och ha det bra!
Kram till er!
