Första veckan är avklarad...
Jag har faktiskt längtat efter jobbet och mina patienter :-) och varit förberedd på att börja jobba 75%. Jobba längre dagar, besöka fler patienter, delta i möten, ha mer ansvar. Jag känner att jag är med i arbetsgruppen nu. Visst, jag har varit det innan också men liksom inte känt någon tillhörighet. MEN det gör jag nu! Den här första veckan har varit fantastiskt rolig. Det har rullat på lite grann. En dag kände jag att det började snurra till i huvudet men jag hade skrivit en prioriteringslista och jag höll mig till den istället för att börja vända och vrida på mina papper som jag gjorde förut. Men jag måste hela tiden tänka till. För att få ordning i mitt huvud. Sortera. Det har fungerat den här veckan. Å nästan det bästa av allt. Jag har fått jobba i team med sjukgymnast! Jättekul! Jag gör mina egna ärenden också men det är hur kul som helst att göra hembesök tillsammans med en teamkollega. Där kan man snacka om att vara med i ett sammanhang. Min chef sa till mig att det har märkts på mig den här veckan att jag är glad och uppåt och det är sant. Mina Citalopram gör verkan också och jag är så nöjd med dom och att jag började med dem. Under de här dryga 2 åren som passerat efter min bröstcancer diagnos så har jag inte känt någon glädje eller tillfredsställelse med mitt arbete. Jag har mest känt det som besvärande. Både under sjukdomstiden då jag var i händerna på vården, satt i deras käftar liksom. Till en början sa jag vad jag jobbade med. Arbetsterapeut. Men jag slutade med det. Det var inte till någon fördel alls. "Ja, men då kan ju du det här". Men jag ville istället tillåta mig själv att vara patient. Jag ville inte vara den som "kan det här" för det var absolut inte den känslan och tanken jag ville förmedla. Det var ju inte så att jag skulle behandla mig själv liksom. När jag sedan kom tillbaka till jobbet på 25% så var det en enda röra i min skalle. Helst hade jag velat ha någon som sa till mig vad jag skulle göra, vad jag skulle prioritera och hur jag skulle lägga upp mitt arbete. För det var något som var väldigt svårt för mig. Nästintill omöjligt med tanke på att jag kraschade efter några månader. Jo, det var precis så jag kände det. Det var en riktig krasch. Hjärnan brann, tusen tankar i huvet, en riktig röra. Som ledde till en 3 månader lång sjukskrivning och det var det jag behövde. Sedan ett möte med en fantastisk kvinna vid namn Carolina Welin på Masesgården i Dalarna. Det var hon som hjälpte mig att se mig själv och satte namn på det jag behövde. Därefter har jag skyndat långsamt. Jag är egentligen en människa med lite tålamod. Men mitt tålamod har verkligen satts på prov under det här året. Jag har verkligen fått stålsätta mig själv och ha tålamod. Jag har verkligen inte skyndat mig fram. Jag har tagit det så lugnt som jag bara har kunnat. Det som också hjälpte mig stort under förra hösten när jag var sjukskriven var mindfulness och medicinsk yoga. Som jag också fortsatte med under våren. Som jag ska fortsätta med i höst.
Nu äntligen vågar jag säga att jag har världens bästa jobb! Jag tycker det är fantastiskt att den känslan har kommit tillbaka som jag trodde försvunnit. Jag började på allvar fundera på om jag skulle göra något helt annat. Men vad? Jag är glad att den här underbara känslan kom tillbaka.
Nästa helg ska jag på utbildning. Det är Bröstcancerföreningarna i Sverige som har samlat (visserligen frivilligt) sina nya styrelseledamöter för en utbildning under en helg. Jag tackade ja för jag har aldrig varit med i en styrelse. Det ska bli trevligt att träffa likasinnade.
Sen har vi planerat lite annat roligt under den kommande hösten. Middagar med vänner, kräftskiva, musikal, hotellövernattningar... Livet är rätt gott att leva just nu. Jag bara hoppas att det kan flyta på så här ett tag till för den här känslan är underbar. Nästan ett halleluja moment...
