Vad är det som händer?
Som alla nu vet så är det så att det jag vill allra helst är att allt ska vara som vanligt. I den bemärkelsen att jag kan få lite lugn och ro någon gång. Just nu är jag hemma. Mitt på dagen. Mitt i veckan. Jag gick nämligen hem från jobbet. Bröt ihop. Den här gången är det faktiskt inte pga jobbet men det som händer runt omkring mig. Inte nog med mina ögon som bara känns mer och mer eländiga för varje dag. Nu sitter jag läsglasögon framför datorn hemma och på jobbet. Det gjorde jag inte för 1 vecka sedan. Det känns mer och mer som en konstant dimma framför ögonen. Tiden till ögonläkaren känns avlägsen. 11 maj! 2 veckor.
För en dryg vecka sedan kände jag av en begynnande förkylning Inget halsont men så där täppt i huvet som man kan känna sig. Sen kom den där hesheten som jag också hade i höstas och som jag drogs med i nästan 3 månader. Jag besökte vårdcentralen som inte kunde hjälpa mig. Jag fick istället remiss till en ÖronNäsaHals klinik i Älvsjö. Jag fick en tid 1½ månad senare vilket gjorde att på den där tiden så hant det går över (nästan) så jag avbokade tiden. Nu är jag i samma läge igen. Min pappa är orolig för mig så jag ringde vårdcentralen i morse för att boka en tid till läkare. Samma visa som i höstas. De ringde tillbaka till mig och vi diskuterade en stund. Vi kom överens om att jag skulle ringa till samma klinik igen (Doctore kliniken i Älvsjö) för att boka en tid. Jag ringde och dom hade inte tid förrän i juni. Uteslutet! Jag la på luren och kände paniken i kroppen. Ringde tillbaka till vårdcentralen för att prata med dem igen. Det var en annan sköterska som ringde upp mig. Jag fick en tid 13 maj bara för att ha en tid. Diskussion igen om att ringa någon annan ÖNH klinik. Ok. Jag testar med Skärholmen. Nä....telefontiden var slut. Då kommer de där jävla förbannade tankarna i skallen igen. Ingen kan hjälpa mig! I grunden är jag rädd att det ska vara nåt skit i kroppen som inte ska vara där men det vågar jag inte säga högt för mig själv. Jag sätter mig på min plats på kontoret och tårarna vill inte sluta rinna. De rinner och rinner och rinner. Mina kollegor sitter och arbetar bredvid mig. De diskuterar tillsammans. En av dem tittar på mig och frågar hur det är. "Inte bra", säger jag. Men de fortsätter ändå sin diskussion. Jag känner mig utlämnad. I det ögonblicket känner jag att jag inte vill vara kvar på jobbet längre. Jag ringer och bokar om min enda patient som jag hade idag. Han får besök av mig nästa vecka istället. Stänger ner och säger hejdå. Jag går nu. Vi ses på fredag.
Jag går förbi min chefs rum. Dörren är stängd. Jag knackar försiktigt. Hon har säkert medarbetarsamtal. Hon öppnar försiktigt och säger sakta att hon är upptagen. Men när hon ser mitt rödgråtna ansikte kommer hon ut och vi går in till omklädningsrummet och pratar lite. Jag berättar. Allt hopar sig. Posttraumatisk stress. Det är vad det är. Stress efter trauma. Varför kan inte jag gå vidare? Jag längtar efter min kropp och mitt sinne där jag befann mig i januari. Jag mådde så bra då och kände mig så taggad att börja jobba igen. Nu är ju tanken att jag ska må bättre och snart ska jag upp till 75%. Men just nu är det inte jobbet som är problemet faktiskt. Klas pappa blev sämre i början på mars, sen avled han 20 mars. Jag fick influensan from hell.Ellens operation 12/4 med efterföljande VårdAvBarn dagar hemma. Imorgon är det begravning. Däremellan problem med mina ögon och nu även heshet.
När jag kommer hem skickar jag ett meddelande till min kurator. Jag ber om att få komma tidigare än 16 maj. Hjälp mig, snälla Birgitta! Jag kan komma på tisdag 3 maj. Det blir bra.
Samtidigt skickar jag ett meddelande till en annan livlina. Det är Carolina Welin som var min kursledare under "Mitt-i-livet" veckan på Masesgården i oktober. Jag är inte säker på att hon kommer att svara. Hon jobbar mycket. Denna fantastiska kvinna. Jag får svar ganska snabbt. Här är svaret:
"Du är så rädd när kroppen ger signaler. Prova antihistamin för att utesluta pollenallergi. Ring sedan Christinakliniken och få en tid direkt, otroligt bra klinik, men de är bäst och remitterar in dig i rätt system. Och du behöver träffa dem!! Fortsätt hålla kontakt med mig skriv så mycket du vill. Ta timeout och prioritera vila och lugn och ro för dig några dagar. Tänker på dig".
Alltså. Den här kvinnan är fantastisk. Jag ska göra som du säger, Carolina. Jag önskar bara att jag kunde byta ut min hjärna ibland. I januari när jag började jobba så upplevde jag att mitt minne blivit något bättre men nu känns det som att hjärnan är full och korttidsminnet slutat fungera. I och med att jag inte kunnat röra på mig i samma utsträckning som förut (pga influensa och sedan förkylning) så har vallningarna också gjort sig påminda vilket inte är någon rolig upplevelse. Jag tar en till funderare på mina lyckopiller som ligger i skåpet i köket...
