Rosa oktober
Ingen har väl undgått att det är sk cancermånad. Igår satt jag framför tv:n och tittade på "Tillsammans mot cancer". Tänkte tillbaka till förra årets cancergala. Då låg jag på Södersjukhuset, isolerad på en sal pga. blodproppen jag hade fått i min infart. Med hög feber som inte ville släppa. Jag vet att jag tittade på galan då också. Jag fick lov att stänga av tv:n ibland för att mina tårar bara rann och rann. Igår satt jag i soffan här hemma och fällde mina tårar. Många starka och svåra berättelser. Vilken jävla skitsjukdom det här är. Det är verkligen så att forskningen behöver mer pengar för att kunna hitta bättre mediciner och bättre behandlingsmetoder för cancer, vilken typ det än må vara. Vad mycket pengar som samlades in igår. Man blir imponerad och väldigt glad också.
Igår var också en dag då jag fick nöjet att träffa min vän Cicci. Barnen var lediga från fritids och förskola för att kunna leka med Ciccis pojkar, Albin och Emil. Först Lida friluftsområde och sen Heron City för lek på lekland. Full fart hela dan. Ganska tröttsamt men härligt att få umgås och prata om .... ja, inget speciellt men ända bara få känna att jag kan få vara som vem som helst. Jag var ganska trött efter dagens slut. Trodde jag skulle somna som en stock men det är lite si och så med sömnen. Det är snart 1 månad sedan jag gjorde mitt avbrott med medicinen Tamoxifen. Jag har känt av ledvärk igen. I handleder, i fötter och ben. Stel överlag. Men det är svårt att veta vad det beror på. Kan bero på att jag gjort ett uppehåll med medicinen, det kan bero på att jag "legat pall" i nästan 3 veckor pga. en envis förkylning som vägrat släppa. Nästa vecka ska jag till onkologen, inte min ordinarie, utan jag ska träffa den där mysiga onkologen, han som känns så behaglig. Gerard. Jag kommer berätta för honom hur jag mår och vad min plan är. Hur jag vill ha det. Det måste ändå vara min rättighet.
Jag har ju börjat på medicinsk yoga 1g/vecka. Varje vecka är det nytt program men det passar mig bra. En lugn yoga men med rörelser som känns bra för kroppen och själen. Jag har också gjort yoga hemma. Det var en dag när jag hade tung huvudvärk. Jag tänkte att jag skulle ta värktabletter men avvaktade lite. Jag yogade och efter det glömde jag att ta värktabletter. Jag behövde dem inte. Huvudvärken var borta. Jag försöker ta hand om mig själv så mycket som jag bara kan. Försöker att inte prestera så mycket när jag är hemma. Tänker att jag ska göra det jag vill. Inte baka, städa, tvätta, plocka undan. Så i morse ....äntligen .... så kände jag mig äntligen tillräckligt pigg för att ta mig ut till "min" skog igen. Den jag inte besökt på väldigt länge. Inte sedan hösten gjorde sin entré faktiskt. Längtade efter att leta upp en riktigt stor lövhög, dyka in i den med skorna i full kraft, höra prasslandet och rasslandet. Finns det något härligare på hösten än att göra det? Jag visste exakt vilken lövhög jag skulle dyka in i, den brukar alltid finnas på samma plats under hösten. Jag promenerar på gångstigen på väg mot skogen. Som vanligt har jag lite bråttom. Jag längtar till lugnet och hela kroppen längtar efter att få sätta de första stegen på stigen in mot skogen. Jag promenerar förbi ett par som går med varsin hund. En labrador och en stor svart hund.
Jag går i min skog och njuter. Solen lyser med sina strålar mellan träden och det är vackra färger på alla löv. De flesta ligger på backen men det finns några löv kvar på träden. De singlar sakta ner under min resa genom skogen. Helt plötsligt hör jag något bakom mig.....Jag blir störd av en stor svart hund som kommer springande mot mig. Jag blir rädd och det där magiska i luften försvinner. Jag hör att det är det där paret som tidigare promenerade förbi. När dom kom till skogen så släppte dom hundarna lösa och lät dem springa fritt. Han kallar tillbaka hunden. En stor svart hund som jag inte tyckte var så trevligt att ha efter mig. Jag hoppade till och tyckte det var obehagligt. Vad gör dom här i "min" skog? Jag är så van att jag är själv här. Det här är mitt just nu. Jag vill vara här själv. Jag står uppe i ett skogsparti och väntar att de ska gå förbi nedanför mig men jag vet inte vart de tagit vägen. Men dom är borta. Kanske kommer dom? Jag hör ljud. Där kommer dom! Bara inte hunden känner vittring på mig. Jag vill gå själv i min skog. Gå nu. Det här är min stund. Och håll reda på era hundar. Jag vill inte ha dom efter mig. Den svarta hunden går framför dem på stigen. Jag gömmer mig bakom ett träd. Jag känner mig som ett spöke. Dom tror att jag är borta. Att jag är långt framför dem. Men det är jag inte. Jag väntar en stund till innan jag bestämmer mig för att gå vidare. Jag ser mig om på det ställe där jag står där. Löv på marken, flera faller ner under den tid jag står. Vackra färger och den gröna mossan lyser och tar till sig solens strålar. Naturen bara är och ingenting annat. Den bara är. Och här är jag. Solen skiner. Det är svalt i luften men det är skönt. Här finner jag mig själv. Bara vara med mig själv. Jag är jag. Jag är viktig och värdefull. Jag duger som jag är. Så är det. Snart går jag vidare.
Jag fortsätter. Står slutligen under ett stort träd som inte tappat alla sina löv ännu. Under mig har jag en sol. Löven är gula så det känns som att jag står mitt i solen. Det är ljust här. Solen lyser och det är vackert. Tyst och stilla. Jag går på löven som knastrar under mina skor. Ovanför mig är det en höjd som är full av gula löv. Det här måste vara solens plats. Min promenad är snart slut. Men jag är nöjd. Och trött. Jag har inga planer för idag. Och det är helt ok.
