Tiden går...
Nu är det längesen jag skrev något. Men tiden går ändå. Jag har hunnit med en del sen sist. Jag var på tjejträff med 3 tjejer som jag jobbat med i Haninge. Det här var 2011. Jag jobbade där då hon gick bort. Det var min första kontakt med personer med demens. Jag hade börjat bli intresserad av att arbeta med detta i och med min mammas diagnos och kände att jag ville göra något gott för dessa personer som många gånger har svårt att uttrycka sig och förmedla sig med andra. Jag trivdes mycket bra med arbetet trots att jag hade mycket att lära och var inne på mitt andra år som arbetsterapeut. Jag fick jobba med Eva, sjukgymnast. En av många sjukgymnaster jag arbetat tillsammans med. Vi var ett bra team och jag tog med mig det bästa jag lärde mig under tiden i Haninge. På ett av boendena jag var stationerad på arbetade också Yvette, samordnare och Maria, sjuksköterska. Vi hade roligt tillsammans och har sedan 2011 träffats. Under förra hösten då jag fick mina behandlingar så låg jag överlag ganska lågt. Så det kändes som att det var väldigt längesen jag träffade mina fina vänner. Det blev mycket prat och skratt och det var oerhört skönt. Vi pratade bara kort om mig och min sjukdom och mitt vidare liv. Hur jag nu vill göra när jag kommer tillbaka i arbete för andra gången och förhoppningsvis ska det gå bättre den här gången. Jag trodde inte det skulle bli så sent men det blev det. Men jag var så uppfylld av glädje och skratt så jag kände inte av någon trötthet. Länge leve mina vänner!
Moster har hunnit vara barnvakt över natten. Inte bara barnvakt utan även kattvakt. Det var Simons första utflykt från huset. Allt gick bra. Jag och Klas fick egentid som jag tycker är mycket viktig. Jag läste i lokaltidningen att det borde finnas en speciell dag för mormor och farmor som hämtar och lämnar och är barnvakt till sina barnbarn och ställer upp i vått och torrt. Då borde det väl finnas en speciell moster-dag då. I alla fall för oss som inte har varken mormor eller farmor till barnen som är i livet. Farfar bor på boende och morfar i Lappland. Så vi kämpar på utan mor eller farföräldrar och är lyckliga de stunder och tillfällen vi får vara för oss själva, jag och Klas.
Jag har också hunnit med en lunch med min chef. Ett samtal inför min arbetsåtergång som förhoppningsvis blir i januari. Jag har funderta och funderat och har under lång tid varit osäker på eller rättare sagt inte haft en susning över hur jag vill ha det när jag kommer tillbaka. Helt plötsligt under den där tjejmiddagen när vi pratade om hur jag ska göra så kom det bara ur mig. Jag har en önskan om att bara få ta hand om mina patienter, utan övriga uppgifter. Det tycker jag är det viktigaste. Att få för mycket intryck och för många uppgifter kommer att göra mig stressad. Ett avstämningsmöte tillsammans med min chef 1 gång/vecka för att gå igenom hur veckan varit. Vad har varit bra och vad har varit mindre bra? På så sätt har vi båda kontroll över situationen. Eller som jag kan uttrycka mig - jag skulle behövt min egen arbetsterapeut som hjälper mig att strukturera upp min vardag, vilka saker som jag bör prioritera och vilka saker som kan vänta. I och med detta så pratade vi också om att jag kanske skulle vara i behov av en egen "mentor". Den 4 december ska jag på möte med Försäkringskassan och då ska min chef följa med. Men jag har min plan och den vill jag i alla fall försöka hålla fast vid. Jag ser inte fram emot besöket. Är mest nervös för det. Orolig för vad de ska säga. Men det tar vi då!
Idag hade jag ett besök hos min kurator Birgitta igen. Det första jag berättade var att jag inte börjat med pillrena. Jag har inte ens tänkt på dem. Jag sa att jag skulle ta mig ur det här själv och jag kan väl säga att jag är på god väg. Vändningen kom egentligen förra veckan. Jag och Klas hade ett möte med Leos fröken. Hon är, enligt min mening, ganska förvirrad och svårt att uttrycka sig. Dessutom dålig på att informera. Så därför hade vi fått till ett möte för att få veta hur det egentligen ligger till med vår Leo som har lite svårt att sitta still i skolbänken. Svårt att lyssna på fröken och gärna vill störa sina klasskamrater. Vi har ju fört en dialog med Leo där vi kommit överens om att han ska försöka med att lyssna på fröken, sitta still, inte göra ljud ifrån sig och inte störa sina klasskamrater. Vi försöker utvärdera det här varje eftermiddag efter skolans slut. Det går bättre och bättre. Men jag har tyckt att det skulle varit skönt med en kommentar från fröken. Det var lite taggarna utåt vid mötets början men efter en stund så började jag känna förtroende för henne. Hon vet ju faktiskt vad hon pratar om. Det är en lugn och fin klass och hon hade inget att säga om Leo. Alla är snälla med varann och samarbetar väl i klassen. Jag kände att det var något som lossnade i kroppen och framför allt i hjärtat. Vi fick även möjlighet att prata med Jeanette som är en av dem som har hand om läsuppgifterna för barnen. Vi vill ju gärna att Leo ska få lite utmaning och stimulans. Att läxan inte ska vara för lätt och för simpel. Vi gick därifrån nöjda. Jag hade dessutom ändrat uppfattning om fröken. Vilken skön känsla. Just nu känner jag mig nöjd över att det blev så här. Nu har jag fått klarhet i något som (förmodligen) legat och gnagt i mig.
Dock kvarstår en annan utmaning för mig att jobba med, som jag inte utsätts för hemma. Det är stressen! Det är som ett stort orosmoln som följer mig hela tiden. Men jag är mycket om mig och kring mig. Jag vet ju att jag har mina verktyg att jobba med. Det gäller bara att jag plockar fram dem i stundens hetta. Stanna upp. Observera. Acceptera. Släpp taget. Jag fortsätter med boken "Lyckofällan" och jag fortsätter att tänka på de verktyg jag har. Jag fortsätter med min mediyoga och min avslappning.
Ta hand om er själva och tänk på er själva emellanåt. Det gör bara nytta. Jag lovar!