Mindfulness - medveten närvaro
Nu ska jag berätta något som är så fantastiskt och som har gett mig ett "Wake-up call"!
Detta tack vare min underbara kurator på Södersjukhuset. Jag har blivit medveten. Låter konstigt kanske. När jag pluggade på Karolinska Institutet för inte alltför länge sedan så kunde man i sista terminen välja en fritt valbar kurs och jag fastnade för en kurs i Mindfulness. En 8 veckors kurs i medveten närvaro. Jag gick kursen men, tyvärr måste jag säga idag, tog jag aldrig till mig detta. Övningar som kropps scanning, liggande yoga, stående yoga. Kropps scanningen ska vi inte tala om....guuuuu, vad trist den var. Att dessutom somna ifrån den och vakna när den var över. En 40 minuters vilotid. Meningslöst.
Jag har nu gått hos min kurator ca 5-6 ggr. Hon har pratat om mindfulness flera gånger. Jo, jag har utövat det förut (men alltså inte fattat det). När jag var hos henne sist så kände jag mig helt förtvivlad. Allt kändes jobbigt och allt kändes omöjligt. Jag vet att jag pratade om min otrevliga kontaktsköterska och om min ledvärk. Bara för att ta upp några av de ämnen som vi pratade om under den timme jag satt hos henne. Jag mådde pyton. Sessionen avslutades alltid med en andningsövning.
Skillnaden förra gången var att jag nu fick till uppgift att utöva mindfulness 1 gång om dagen till nästa besök hos henne. Kropps scanning (hjälp, hur ska detta gå? Jag kommer att somna ifrån allt). Inte den korta varianten som jag har i min mindfulness app på telefonen utan den som är 40 minuter lång. Ok, jag erkänner att jag visst somnade det första gångerna. Birgitta, kuratorn, förklarade att om jag somnar så är det det kroppen behöver mest just då. Inte så konstigt kanske med tanke på hela min resa som snart är över - i alla fall behandlingsmässigt. Men ju längre tiden går, desto mer vaken och medveten blir jag. Helt plötsligt så fungerar något som jag inte kan förklara. Jag tror att vi alla dras med negativa tankar mer eller mindre. Att skjuta dem ifrån sig och stoppa undan dem i ett hörn där det inte syns - det är ingen bra metod. Bli medveten om att de negativa tankarna finns där och lämna dem därefter. Gå vidare. Det är det här som har hänt mig. Vilken fantastisk hjärna jag har. Minnet må det vara dåligt med men jag kan vara medveten.
Jag tar ett exempel. Jag är en person med väldigt dåligt lokalsinne. Jag kan gå ut från en affär och inte veta vilket håll jag kom ifrån, eller orientera mig efter en gps men ändå hamna fel. Men jag vet att jag är rätt bra på att köra bil. Alltid nåt! Igår skulle jag köra bil (!) från Karolinska Sjukhuset i Solna och hemåt Huddinge. Jag visste vilken väg jag skulle köra men jag tog ändå fel väg (!). Panik så klart. Är det något jag ogillar så är det att köra bil inne i stan. Om gatorna är folktomma går det bra men inte med en massa andra bilister som dessutom med all säkerhet skulle tuta på mig och visa fingret för att de tycker att jag kör som en kratta och inte vet var jag ska. Amatör! Hur ska jag hitta hem nu? Så där ja. Då var de negativa tankarna igång. Dessutom får jag motorstopp när en bil släpper in mig i en fil. Panik igen. Jag hamnar faktiskt ute på Kungsholmen vilket inte alls är mina kvarter. Dessutom kommer en ambulans i full fart med sirenerna påslagna. Jag ser den i backspegeln och märker samtidigt att jag hamnat i fel fil. Varför är jag så dålig på att köra rätt?? Till slut ser jag Västermalmsgallerian och drar en lättnadens suck. Jag känner igen mig. Nu har jag en aning om var jag är. Samtidigt går en tanke genom mitt huvud. Nu är jag här och jag kan bara go with the flow. Jag vet var jag ska svänga och jag vet att jag hittar hem. Jag ser Klas framför mig och ser hur han drar på smilbanden och skakar lätt på huvudet. Jag känner ingen stress längre trots att en stor buss försöker tränga sig bredvid mig. Jag släpper de negativa tankarna. Jag accepterar dem och släpper dem. Vet att dom finns där men nu är det bra. Känner att jag kommer att kunna skratta åt det här sedan. Vilket jag också gör när jag berättar om mitt lilla äventyr vid middagsbordet. Det här hände inte förut. Då hade jag sagt något i stil med att "det där gör jag aldrig om" eller "jag ska aldrig mer ta bilen". Då menade jag det också.
När jag berättar det här för min kurator idag så tittar hon på mig och ser ganska nöjd ut. Hon säger att jag har gjort något som kallas för self committment. Accepterat mina tankar men även kunnat släppa dem. Hjärnan är fantastisk! Jag berättar flera liknande historier om vart mina tankar har tagit mig under den senaste veckan och hur jag har hanterat dem. Jag ska älska mig själv lika mycket som jag älskar mina barn, min man. Jag har blivit medveten. Medveten om mina tankar och det här sättet kan jag använda mig av under hela livet. Men det kräver övning. Det kräver att jag gör mina mindfulness övningar. Inte en gång i månaden eller en gång i veckan utan medvetet i min vardag.
När jag läste kursen för flera år sedan så fick vi möjlighet att gå på en "tyst dag". Det innebar en hel dag full med mindfulness övningar i medveten närvaro. Att vara tyst en hel dag. Det trodde jag skulle vara väldigt svårt. Men den dagen kommer jag fortfarande ihåg. Övningar i tysthet, äta i tysthet, promenera i tysthet. När vi väl fick börja prata lite smått med varandra om hur vi känt och kände oss så kändes det väldigt märkligt att börja prata.
Jag och min kompis Karin (vi pluggade ihop och var som ler och långhalm under studietiden, eller som siamestvillingar som vi skämtsamt sa om oss själva) har anmält oss till en tyst dag i april. Dessvärre är den fulltecknad men kanske får vi en plats ändå. Det återstår att se. Uppleva det här igen....
Verktyg att förhålla sig till när livet slår en på käften. Att hjälpa sig själv till att må bättre. Nu ska jag inte glömma mina mindfulness stunder. Helt plötsligt blir det väldigt värdefullt. När jag nu fått känna och känner effekten av det.
Imorgon ska jag promenera med min kompis Helene. Vi skrattar och har det så roligt tillsammans. Tänk vilka fina vänner man träffar på en sådan här fruktansvärd resa. Jag hoppas att hon kommer att vara en livslång vän.
Att skratta är befriande och det måste jag få göra och det gör jag.
Å förresten är det min sista strålning imorgon!
