tankarstugan.blogg.se

Jag hant med ett sista besök hos sjukgymnasten för att få akupunktur. Den sista innan sommaren. 15 juni. Leos 7 års dag. Vilken stor kille han blivit! 

Vi bokar in en ny tid för akupunktur efter sommarn. Som uppföljning. Nu har jag fått akupunktur innan jag börjat med mina helvetestabletter som jag kallar dem. Jag tänker på dem som sockerpiller. Vadå biverkningar?! Jag vill inte påminnas om dem så därför läser jag inga inlägg på Fejjan om det här eller läser på bipacksedeln om dem. Jag lär nog känna av dem i så fall. 

Den 16 juni har jag tid hos min onkolog. Jag är inte nervös. Jag vet att hon ska skriva ut receptet på Tamoxifen och att jag önskar få med mig ett nytt sjukskrivningsintyg. Jag har jobbat 25% ända fram till nu. Den 16 juni alltså. 2 timmar. Även om jag varit på jobbet drygt 2 timmar. Från den 17 juni är det 50% som gäller. Jag hoppas jag är redo. Jag hämtar ut receptet på Apoteket. Hon frågar om jag önskar något mer som står på receptet...? Betapred...? Nä, guuu, bevare mig väl! Jag vill inte ha nån av de gamla medicinerna. Jag vill inte ens höra deras namn. Men Tamoxifen lär jag inte bli av med så lätt. Knapra piller i 10 år. Men de ska förhoppningsvis hålla cancern borta. Det tackar vi för. 

17 juni. 50%. Jag ska vara 4 timmar på jobbet och jag har bokat in 2 hembesök. Det ska jag väl mäkta med. När jag går från jobbet har jag varit där 5 timmar. Mitt huvud fungerar inte längre och allt bara snurrar. Jag kan inte sortera eller planera eller prioritera. Allt är som ett virrvarr i hjärnan. Jag var på hembesök hos en man med avancerad lungcancer. Kände någon slags tillhörighet. Konstigt. Men jag liksom visste vad jag pratade om. Kunde känna hans icke existerande motivation till aktivitet. Ville helst ligga i sängen. Man vill inte göra så mycket när man är sjuk. Men samtidigt ville jag motivera honom till att vara aktiv, komma upp ur sängen och visa för sig själv att han delvis kan vara självständig. Jag hoppas att han kunde ta till sig det jag ville förmedla. Jag bedömde hans behov av hjälpmedel. För att kunna vara självständig. Han berättade för tolken att han var mycket glad och tacksam för min hjälp. Hjälper jag människor? Jag gör det möjligt för människor att leva ett, för dem, så självständigt liv som möjligt. Jag har inga problem med mötet med patienten. Mitt under min egen rehabilitering. Det är när det andra arbetet tar vid. Det administrativa. När det blir för mycket och när det blir rörigt. Det är då min hjärna stannar. Det känns så i allafall. Jag behöver arbeta i min egen takt. Hur ska jag planera för att även min hjärna ska hänga med? För visst ser jag frisk ut? Det jag har svårigheter med syns inte. Det finns i det dolda. 

Jag stänger ned datorn och säger ett snabbt hejdå till mina kollegor. 

När jag går mot bussen fylls mina ögon med tårar. På bussen kommer dom. Jag får en slags panikkänsla i kroppen. Nä, jag vet, det är inte fel på mig. Det är bara det att jag gått igenom en fruktansvärd jobbig tid och det tar tid för min knopp, kropp och själ att återhämta sig. Jag gråter nästan hela kvällen hemma. Jag skickar meddelande till en av mina kollegor och ursäktar mig för att jag rusade från jobbet. Jag förklarar. Hon förstår. Jag känner ett stöd. Tillbaka på jobbet igen. Jag fortsätter det jag inte hant avsluta under gårdagen. Vi pratar om hur jag bäst kan lägga upp mitt arbete för att inte hamna i samma sits igen. Jag gråter igen fast jag inte vill gråta på jobbet. Fan! 

Jag ser på mitt läkarintyg att onkologen skrivit 50% tjänst på mig till slutet av augusti. Sen ska jag upp i 75%. Jag hant med att jobba 2 dagar på 50% så det kan bli tufft att gå upp till 75% så snabbt. Jag börjar jobba 12 augusti igen, efter min sommarledighet. Jag tar det med min kontaktsköterska när hon ringer för att kolla hur det går med mina sockerpiller. Ledstelhet har jag fortfarande. Jag kände av huvudvärk under första veckan med mina piller. Det som är värst just nu är svettningarna! De som kommer på natten. Jisses! De som kommer på dagen är inte heller roliga. Det känns som att effekten av akupunkturen är borta! 

Häromnatten när jag hade en svettning (Blodvallning kanske låter bättre?!) så gick jag upp. Öppnade dörren och stod på trappan en stund. Dra in luft och svalka ner kroppen. Skönt. Inga glasögon på mig men ändå såg jag den. Sädesärlan som hoppade på gräset. Den var liksom där för mig. Jag förstod vem det var. Mamma, jag är ok. Tack för att du är med mig. Jag kunde somna sedan. 

Efter midsommar bilade vi upp till min pappa. Nu är vi här. Jag stretchar, äter mina piller, bakar, umgås, cyklar och lever....