Det är visst sommar, säger dom
26 juli. Det är min första sommar efter bröstcancern. Inte samma sommar som förra året. Den var varm och den var turbulent, panikartad med mörka tankar om döden. Eller var det så jag tänkte? Jag tyckte det var jobbigt att känna bullen i mitt högra bröst. Vid det här laget så hade jag fått dag för operationen. För att ta bort tumören som växte långsamt i mitt bröst. 11 augusti.
Många dagar har passerat. Men jag försöker att återhämta mig. Jag har inte legat på sofflocket. Jag har varit igång. Kanske inte som de somrar då jag tränade intensivt inför Tjejmilen. Annan träning. Vi hade planerat en tur till Abisko/Björkliden på vår bröllopsdag 29 juni. Morfar hade lovat att vara barnvakt. Jag tittar på väderprognosen. Det ska vara sol men inte så varmt. +8 grader. Jag känner ett lugn när vi närmar oss fjällvärlden. Jag känner igen mig. Vi besöker hotellet i Björkliden. Vi har bestämt oss för att gå till Silverfallet. Det är inte långt bort. Långärmad tröja, fliesjacka, skaljacka. Vi går mot fallet. Det är så vackert så man tappar andan. Jag stapplar på mina stela ben. Rädd för att trampa fel och för att det ska göra ont i mina leder. Det gör det men jag kämpar på ändå. Vattnet stänker om fallet. Det dånar. Stigen utefter faller har rasat såväl som räcket. Jag tar en lång omväg. Upp över höjden och är livrädd för att jag ska ramla och tappa balansen. Men jag klarar det. Solen lyser. Vi fikar. Det är kallt om fingrarna. Vi går allra längst ner. Där vattnet från fallet mynnar ut i Torneträsk. Där är det stilla. Jag klarar att ta mig upp igen. Det känns skönt att röra på sig.
Efter ett minnesvärt besök vid Silverfallet så tar vi bilen till Torne Hamn för att därifrån gå till Rallarkyrkogården. Det är mycket längre än vad det står på skyltarna. Solen lyser och värmer. Det här är underbart för själen. Vi promenerar längs en skogsväg. Vattnet som kommer nerifrån fjället porlar och gör underbara ljud ifrån sig. Jag står och lyssnar länge. Om jag blundar så kan jag fortfarande höra bäcken porla.... Jag kan knäppa upp min jacka. Solen lyser in bland fjällbjörkarna. Längs skogsvägen rinner vattnet och har bildat små rännilar längs vägen. Den letar sig på små slingriga vägar neråt. Jag vill liksom inte störa vattnets väg med mina steg. Jag försöker ta en omväg. Det är mycket snö kvar på fjället och därför är det mycket vatten som letar sig neråt också. Till slut kommer vi fram till Rallarkyrkogården. Jag känner stillheten och friden som råder. Går runt kyrkogården och läser namnen på de rallare som offrade sitt liv för byggandet av järnvägen som skulle transportera malmen. Vi stannar en liten stund. Sen börjar vi bege oss neråt igen. Samma väg tillbaka. Jag vill liksom stanna och ta med mig den här vägen vi går. Men den kommer att finnas med mig i mitt minne. Jag är trött när vi kommer tillbaka till bilen. Men jag mår bra och jag känner mig lugn.
Vi checkar in på Abisko Mountain Lodge i Abisko. Där ska vi sova. Där äter vi en fantastiskt god middag. Dessvärre hade dom "gett" bort vårt dubbelrum till någon annan. Vi fick ett familjerum som, konstigt nog, var ganska litet. Som kompensation fick vi en liten flaska champagne eftersom det var vår bröllopsdag. Efter middagen kändes det naturligt med en liten promenad. På med varma kläder och mössa på huvet! Om det är +4 grader behöver man det! Vi ser Lapporten. Naturen är karg men så vacker så man behöver uppleva det själv för att förstå vad man menar med vacker. Jag tankar min själ.
Dagen efter. 30 juni. Solen lyser lika fint. Vi ska göra en vandring till Kratersjön. 7 km tur och retur från Björkliden. Det ska jag väl ändå klara! Helst vill jag gå till Trollsjön men jag behöver veta hur långt jag klarar att vandra. Det finns en risk att jag blir för trött och inte orkar. Det här blir en liten test för mig själv. Trollsjön är en vandring under en hel dag från Björkliden. Kanske nästa år? Uppåt, uppåt och uppåt. Ganska jobbigt. Men jag vandrar. Vi följer leden. Vi passerar delar där det är mycket snö kvar. På ett ställe behöver vi ta en omväg för att det inte fungerar att gå rakt över snön. Under snötäcket porlar nämligen vatten. Till slut är vi framme vid Kratersjön. Den som inte varit i fjällvärlden borde någon gång i livet göra en vandring. Det är så man tappar andan. Mindfulness på hög nivå. Vi fikar. Dricker vatten från fjällbäcken . Kallt och gott. Ligger och vilar på stenarna en stund. Solen värmer och jackan åker av. Tillbaka i Björkliden. Jag klarade vandringen! Vad bra jag är! Jag är mycket stolt över mig själv. Det är lite sorgligt att vända tillbaka mot Skaulo. Jag hade gärna stannat lite till...
2 dagar senare gjorde vi ytterligare en vandring upp på lågfjället Avvakko tillsammans med Leo 7 år. Det gick också bra men var faktiskt mycket jobbigare! Kanske för att vi fick vandra över en massa stenrösen. Men alla klarade det med bravur. Jag fick t om hjälp av lillgubben. Lycka!
Helvetestabletterna, Tamoxifen, började jag äta 16/6. Började känna av biverkningar under tiden hos pappa. Deppig, hjärtklappning och vallningar from hell!! Dessutom extra känslig och lätt till gråt. Precis som att jag inte hade det förut.
Efter vår vistelse i Norrbotten styrde vi kosan söderut. Hemma några dagar för att packa om för att dra vidare mot Småland och Abbetorp. Mitt älskade Abbetorp som vi aldrig besökte förra sommaren pga omständigheterna. Men det tar jag en annan dag....Kram
