Tankar...
Snart är det september. Den 1 september ska jag enligt mitt senaste sjukintyg börja jobba 75% vilket har gjort mig nervös och spänd eftersom det för mig i dagsläget är omöjligt. Omöjligt på så sätt att jag känner mig stressad för detta just på grund av att mitt huvud inte hänger med. Jag glömmer. Jag behöver vara extremt skärpt på jobbet och när jag kommer tillbaka till kontoret efter mina hembesök hos patienterna som distriktsarbetsterapeut så behöver jag journal skriva, ofta fylla i ansökan för Bostadsanpassning för diverse ansökningar som borttagning av badkar, tröskelutjämning, stödhandtag mm. Skriva intyg till detta som förstärker patientens behov av anpassningarna, ofta beställa hjälpmedel, kontakta anhöriga, planera ett återbesök hos patient. Så mitt ansvarsområde är större än vad man kanske tror. Jag har inga problem med att träffa patienterna. Där går jag in i min roll till 100% och (konstigt nog) är skärpt till tusen. Men det är när jag kommer till kontoret som de stora svårigheterna kommer. PLANERA mitt arbete! Ibland sitter jag bara och flyttar papper och vet inte riktigt var jag ska börja. Det snurrar i huvudet och jag klarar inte (ännu) att sortera informationen i huvudet. Jag är glad att jag skrivit ner allt på papper så jag inte missar något. Jag är noga med att dubbelkolla allt. Kollar min rygga flera gånger när jag ska på hembesök så allt är med, kollar så jag har med mig penna, papper att anteckna på, måttband, min mapp med viktiga papper...Allt det här tar en enorm energi från mig. Kanske är det därför som jag är så trött på eftermiddagarna när jag kommer hem. Den här veckan har jag behövt vila flera gånger efter att jag kommit hem.
I torsdags hade jag telefontid med min onkolog. Jag ville ha det eftersom jag ville ha en ändring på mitt sjukintyg. Jag gillade inte riktigt min onkolog från början. Tyckte hon var kall och hård. Opersonlig. Känslokall. Inte speciellt empatisk. Nu gillar jag henne. Hon är korrekt. Hon frågar om det är något annat hon kan göra för mig. Det måste man väl ändå kalla för empati. Men inte så det blir överdrift. Så som jag vill ha det. När jag är patient. Jag berättar mina svårigheter för henne. Utan tvekan säger hon att hon kommer att förlänga min sjukskrivning på 50% september och oktober. Jag känner en tung sten lätta i hjärtat. Jag frågar henne hur länge det egentligen ska ta innan min hjärna har återhämtat sig. Jag har ett viktigt arbete. Jag sitter inte vid ett löpande band och gör enformiga saker. Jag behöver ha en skärpt hjärna vilket jag inte har för tillfället. Hon kan naturligtvis inte svara på min fråga. Bara att det får ta den tid det tar. Det är inte som att trycka på en knapp direkt. Hon frågar om jag känner av några biverkningar av medicinen? Huvudvärk? Ja, det har jag men det kan bero på den förkylning jag har. Vallningar? JA! Men sjukgymnasten hjälper mig med det. Jag misstänker att tabletterna är skyldiga till att jag inte går ner i vikt. Jag undviker sötsaker, men det händer ändå inget med vikten. Den står stadigt. Går hellre upp än ner. Tabletterna ska inte göra mitt liv odrägligt att leva. Men de gör de inte. Hon frågar om jag känner mig deprimerad? Nä, det gör jag inte tycker jag. Ibland känner jag mig lite låg men jag skulle inte kalla det för deppig. Jag brukar ta till en mindfulness övning när jag känner mig håglös. Det brukar hjälpa.
Jag har pratat med min chef också. Under de dagar som jag arbetar, vilket är 4 timmar/dag, så har jag ofta varit på jobbet längre än så. Det är ofta som det dragit iväg till 5 timmar. Jag hade som förslag att jag skulle kunna jobba 5 timmar och göra det i 4 dagar och sen vara ledig en dag i veckan. Det blir ju ändå rätt antal timmar. Det var helt ok för henne. Jag ville ändå ta den med min grupp (arbetsterapeuterna) så att det blir en dag som känns ok för alla. Men eftersom jag allt som oftast går ensam på mina hembesök så är jag inte direkt beroende av någon annan och ingen annan är beroende av mig. Alltså att jag finns på plats. Jag sköter mig själv liksom. Samtidigt vill jag också säga att jag har en fantastisk chef som stöttar mig i min väg tillbaka. Jag kan inte ha det bättre än så här. Jag känner hennes stöd hela vägen igenom. Å vet ni....hon har flera "Rosa Bandet" på sin anslagstavla, ni vet såna som man fäster på jackan när de börjar säljas framåt hösten. Dessutom såg jag i veckan att hon har ett armband där det står "Fight cancer".
Nu kommer jag att få en dag i veckan som jag kan ta hand om mig själv, ta det lugnt, stilla hjärnan och gå ut i skogen. Jag ska ta tillvara på dom dagarna till fullo.
